Misstolkning av principer i funktionshinderpolitiken

Jag har tidigare skrivit om ”Den missbrukade normaliseringsprincipen” här på sajten!

Normaliseringsprincipen tillkom i en tid då personer som idag omfattas av LSS normalt var inlåsta i större vårdinstitutioner. Även om vi i FUB ibland hävdar att institutionerna är på väg tillbaka, då det byggs alltfler alldeles för stora gruppboenden, så är det långt från dåtidens vårdhem.

När LSS lagen kom så ersattes normaliseringstanken med en modernare skrivning, där det övergripande målet var goda levnadsvillkor och ett liv som alla andra. De principer som LSS tar upp är delaktighet, självbestämmande, jämlikhet och integritet.

Normaliseringsprincipen har även varit drivande för en utveckling som leder mot att jämställa personer med utvecklingsstörning och andra vuxna människor. Den blandning som gjorts i vissa kommuner med funktionhinderomsorg och äldreomsorg betecknas ofta som en normaliseringsprocess av företrädarna i kommunen. Det är det inte!

2003 skrev Hans Hallerfors i Intra att det var dags att avskaffa normaliseringsprincipen som vägledare för utvecklingen. Bakgrunden var de alltmer uttalade vantolkningarna av denna princip. Kommunpolitiker påstod att ett normalt liv innebär att också utvecklingsstörda borde drabbas av nedskärningar och sparbeting för att det inte är normalt att ha särlösningar för bara funktionshindrade!

Begreppet normalisering kan vara ett farligt ord då det används som motiv för att personer med utvecklingsstörning skall få mindre hjälp att klara situationer som de inte har förmåga att klara av på grund av sin funktionsnedsättning. När kommunen använder normaliseringsprincipen på detta sätt är det dock oftast för att spara pengar. En medveten misstolkning.

En annan princip i LSS som används selektivt när det passar cheferna i kommunen är självbestämmande. Det är en svår princip som lätt kan misstolkas. Jag har skrivit lite om den här på sajten

En relativt ny princip som dykt upp i kommunernas avslag av LSS-insatser eller för att ta mer betalt för dessa är nu att hänvisa till ”likställighetsprincipen” som finns i kommunallagen. Likställighetsprincipen innebär att kommuner och landsting inte får särbehandla vissa kommunmedlemmar annat än på sakliga grunder. De används ibland mot LSS precis som normaliseringsprincipen tidigare.

Nu i juni 2015 kom en dom i HFD (mål nr 386-14) där IVO lagt ut en sanktionsavgift till Vänersborgs kommun, för att de i sin matkostnadskalkyl lagt till en kostnad för inköp och beredning av måltiderna i en gruppbostad. Det skall enligt LSS ingå i omvårdnaden och enligt merkostnadsprincipen skall du inte ha extra kostnader pga. dina funktionshinder..

Vi (FUB Länsförbund i Stockholms) har i våra undersökningar av domar i förvaltningsrätten sett tidigare att HFD inte tar ett helhetsgrepp i sina domar, utan gör en begränsad lagtexttolkning utifrån vad som anförts i ursprungliga anmälan. Eftersom de görs av ”vanliga” personer som inte förstår att allt måste med i anmälan blir domarna fel. Vi har sett HFD domar som uppenbart strider mot LSS intentioner. Ibland är de säkert tänkta som specifika för just de fall som prövats, men de blir oftast prejudicerande för att de används av kommunerna om de passar deras syfte.

I den aktuella domen i HFD om merkostnader som Vänersborgs kommun debiterat för maten prövade bara HFD om IVOs sanktionsavgift var riktig och dömde där till kommunens fördel, dvs. sanktionsavgiften togs bort!

HFD motiverade:

En förutsättning för att tillsynsmyndigheten ska kunna besluta om föreläggande enligt 26 f § LSS är att det aktuella missförhållandet har betydelse för enskildas möjligheter att kunna få de insatser de har rätt till. Av förarbetena framgår att därmed avses att förelägganden ska kunna utfärdas endast vid sådana missförhållanden som når upp till en viss nivå (a. prop. s. 82 f.). Som exempel nämns bl.a. situationer där den enskilde inte kan ta del av en insats som han eller hon har rätt till eftersom insatsen överhuvudtaget inte tillhandahålls av kommunen eller där kvaliteten på insatsen inte uppfyller socialtjänstlagens krav.

Det påstådda missförhållande som lagts till grund för det i målet meddelade föreläggandet avser beräkningsmodellen för kostavgifter vid en kommunal bostad med särskild service för vuxna. I målet har inte ifrågasatts att kommunen har rätt att ta ut avgifter för måltider som serveras vid en sådan bostad eller att de beslutade avgifterna understiger kommunens självkostnad. Kommunen har emellertid vid sin beräkning av avgiften tagit med vissa kostnader för inköp och tillredning, vilka åtgärder enligt tillsynsmyndigheten ingår i den kostnadsfria omvårdnad som de boende har rätt till.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening har kommunens beräkning av kostavgifterna i detta fall inte sådan betydelse för de enskildas möjligheter att kunna få de insatser som de har rätt till att avgiftsberäkningen utgör ett sådant missförhållande som krävs för ett föreläggande enligt 26 f § LSS. Föreläggandet bör således redan på denna grund undanröjas, varför överklagandet ska bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolen saknar därmed anledning att ta ställning till frågan om vilka kostnader som får ingå i avgifterna.

Självklart är det fel enligt merkostnadsprincipen och LSS! Lika självklart är att många kommuner kommer att använda domen för att ta ut ännu mer avgifter trots att de skall ingå i LSS och att det drabbar personer som redan är fattiga.

Var är etiken?

 

Social tagging: > >

En kommentar till Misstolkning av principer i funktionshinderpolitiken

  1. Karin Johansson skriver:

    Karin Johansson
    Gilla detta

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: