Debatt om arbete och Daglig verksamhet LSS

Det är kul att mitt inlägg på Föräldrakraft om Daglig Verksamhet (DV) enligt LSS skapade så mycket känsla att debatt uppstod!

En bra debatt är en dialog. Dialog kommer från grekiskan och betyder ”genom samtal”. Innebörden är att samtal förs mellan två eller flera parter där synpunkter och argument fritt får flöda mellan parterna. Alla parter skall vara likvärdiga och alla argument som rör de frågor som diskuteras är legitima.

I stridens hetta kanske både jag och Lars Lööw visade lite dålig respekt för varandras åsikter. Det var därför befriande när Lillemor Holgersson göt olja på vågorna med ett lite mer nyanserat inlägg. Tack för det Lillemor!

Rätt i tiden av en slump kom sedan ESO-rapporten om ungas etablering på arbetsmarknaden. De konstaterar att de allra flesta unga klarar övergången till arbetslivet utan särskilda insatser, men för speciella grupper av unga, inte minst unga med funktionsnedsättningar, finns påtagliga problem med att etablera sig på arbetsmarknaden.  Forskarna pekar ut unga med funktionsnedsättning som den grupp som har det svårast.

De skriver bland annat ”Arbetsmarknadspolitiska program för personer med funktionsnedsättning har nästan aldrig utvärderats. Delvis beror detta på att syftet med programmen inte enbart är att deltagarna så snart som möjligt ska lämna programmen för ett ordinarie jobb. I själva verket finns det en risk för att en stark tonvikt på att programmen ska leda till jobb innebär att deltagarna hämtas bland dem som står förhållandevis nära arbetsmarknaden, medan de svagaste inte får några insatser alls”.

Det är naturligtvis jättebra att arbete för vår grupp diskuteras och att särskolan ifrågasätts ibland. Det är också jättebra att organisationer som företräder individer med personlig assistans för upp LSS på den politiska agendan.

ESO rapporten säger att de svagaste hamnar utanför arbetsmarknadspolitiska insatser. Detsamma gäller att i dialogerna om arbete och LSS glöms lätt den stora majoritet som varken kan få jobb eller har personlig assistans.

När debatten handlar om arbete eller Daglig verksamhet så är det idag bara ett fåtal procent av de som har DV som är aktuelle för arbete. Om samhället fokuserar på gruppen kan kanske upp till 10 procent få arbete, särskilt om kommunerna själva börjar anställa.

Om vi som andra debattörer tittar på gruppen med aktivitetsersättning är det naturligtvis många fler som borde vara aktuella för jobb. Det är dock viktigt att veta när vi jämför att av de 31 tusen som hade aktivitetsersättning 2013 var 20 % kvar i skolan pga. av förlängd skolgång och av övriga hade omkring 75 % psykiska sjukdomar.  Även om några av de som definieras ha ”psykiska sjukdomar” skulle ingå i LSS-gruppen, så utgör den uppskattningsvis max 25 % av totalen som har aktivitetsersättning och där alternativet är DV.

För de som då har DV är det viktigast att de får en meningsfull och stimulerande verksamhet. Om det leder till jobb är det en bonus.

När det handlar om LSS är det viktigt att vi alla är noga med att det är 16 tusen som har personlig assistans, men hela 60 tusen som har de andra LSS-insatser i lagen!

Jag jobbar oförtrutet för att den stora ”osynliga gruppen” i LSS skall bli synlig och få sina utlovade goda levnadsvillkor!