Reflektioner om LSS från 2014

Under året 2014 som nu är ”förra året” är det särskilt två ämnen kring LSS som har upptagit mina tankar, dels själva LSS lagen hur den var tänkt och hur den nu efter 20 år har blivit, dels hur politikerna under supervalåret behandlat gruppen funktionshindrade med LSS

För några år sedan skrev jag att LSS-verksamheter för barn och unga vuxna verkade fungera rätt bra. Jag hörde väldigt få klagomål från yngre föräldrar. Det gladde mig då jag jämförde med egen sämre erfarenhet från 1980-90 talen. Jag påstod optimistiskt att om 30 år behövs inte intresseorganisationer som FUB. Då skulle även verksamheterna för unga vuxna och vuxna ha god kvalité och fungera bra.

Det var innan besparingarna började i stor skala. Det var innan avslagen av LSS insatserna accelererade. Det var innan föräldraansvar användes för att neka hjälp till unga föräldrar. Det var innan bokstavstrogna tog över i Förvaltningsdomstolarna.  Jag ser nu hur fel jag hade med min optimistiska hatt.

Det senaste året har skolan varit i fokus för att de extra resurserna till elever med särskilda behov tas bort eller minskas. Det innebär att åter svika föräldrar som liksom jag trodde på en bra skola för våra speciella barn.

När barnen blir vuxna och slutar skolan, måste det finnas bra gruppbostäder för att ersätta t.ex. assistans i hemmet. Men trenden är att gruppbostäderna alltmer börjar likna de institutioner som LSS skulle avveckla. Fler boende per gruppbostad och färre personal per boende är den verklighet jag ser. Dessutom avslås numera regelbundet både kontaktperson och ledsagare om du bor i en gruppbostad. All denna försämring har stötts av märkliga domar i Förvaltningsrätterna! Om ”Goda levnadsvillkor” gäller är något som jurister och handläggare nu bestämmer – inte den som det berör!

Redan ”1986 års omsorgslag” hade som mål att försäkra de som omfattades av lagen goda levnadsvillkor samt att få möjlighet att leva som andra i gemenskap med andra!

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ersatte 1994 omsorgslagen och innebar en utvidgning av denna. Bland annat tillkom en tredje personkrets som omfattar fysiskt och psykiskt funktionshindrade. LSS blev en pluslag som skall försäkra att särskilt behövande får det stöd i det dagliga livet som krävs för att kunna erhålla samma människovärde som vi andra.

Precis som Omsorgslagen var blev LSS en rättighetslag. Det innebär en definierad personkrets och individuella rättigheter samt en möjlighet att pröva beslut om insatser i en rättslig process. Men om relationen mellan staten, myndigheter och medborgare skall fungera gäller det att alla uppfattar lagen som legitim.

Målet är att verksamheten enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas. Insatserna skall ge den enskilde möjlighet att leva som andra, trots sina funktionsnedsättningar.

Vi har således sedan 1980-talet goda lagar som skall ge personer med så stora funktionshinder att de omfattas av LSS ett liv som alla andras. Problemen som vi sett under det senaste decenniet är att våra anavariga myndigheter uppenbart misstolkar dessa lagar. Det är dessutom en accelererande process som leder bort från lagens grundläggande målsättningar.

Vi har under 2014 haft en lång valrörelse där alla partier unisont deklarerat att de vill värna om LSS och stoppa nedrustningen samt göra något åt den livslånga fattigdomen som väntar alla vuxna med LSS.

Men okunskapen hos de flesta ledande politiker om LSS och dess personkrets är beklämmande dålig. Någon har svamlat om personlig assistans och om fusket i denna. Det är dessvärre så som de flesta av våra rikspolitiker uppfattar LSS. Att LSS är lika med personlig assistans och att fusket är omfattande och att LSS är dyrt. En bedrövlig okunskap. Då det gäller som vanligt att om man är intresserad skaffar man sig kunskap! Och tvärtom leder ointresse till okunskap! Varför är politiker ointresserade? Är det för att LSS bara avser en liten grupp och där dessutom bara två av tio kan rösta i valen? Eller är det för att gruppen på grund av sina funktionshinder inte syns och lätt kan glömmas bort? Det är ju precis därför LSS tillkom! Historien för handikappade med någon form av utvecklingsstörning från förra seklet har de förträngt eller kanske inte alls hört om. Det är dock mindre än 50 år sedan dessa utvecklingsstörda barn och vuxna gömdes undan från samhället i olika typer av stora institutioner.

Jag ser en försämring av kvalitén av LSS insatserna som hänger ihop med en förvaltningskultur som betonar ekonomisk effektivit snarare än medborgarnas bästa. Det har alltid funnits ett motstånd från kommunerna mot LSS som en pluslag kommunerna inte kan styra över. De har velat inordna även dessa insatser under SoL där kommunerna har större frihet att bestämma hur insatser ges. De för nu en mer aktiv kamp i domstolar och med hjälp av jurister. I de rapporter vi tagit fram från Förvaltningsdomstolar senast under 2014 visar tyvärr att de varit framgångsrika. Det innebär att de troligtvis kommer att fortsätta om inte ansvariga politikerna kliver in mer aktivt i stöttandet av LSS.

Budskapet till politiker måste vara att de med kraftfulla handlingar skall återta LSS till dess ursprungliga intentioner!

Social tagging: >

En kommentar till Reflektioner om LSS från 2014

  1. Ulrika Dahlby skriver:

    Man blir uppmanad när man söker jobb att det är bra med högskolep. När man visar sina kunskaper så blir medarbetare och chefer rädda…. Har en känsla av att vi i samhället inte hänger med alla gånger. Vill verkligen alla att alla ska vara delaktiga i samhället på lika värde?

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: