Vems perspektiv?

IVO – inspektionen för vård och omsorg hade i måndags sin årliga IVO-dag där de presenterar sig själva, öppnar upp för samtal och berättar om sina kommande prioriteringar. De flesta av deltagarna kom från socialtjänsten och vården.

Under dagen fanns det utrymme för diskussioner, bland annat var det mycket kring samverkan.

Något som slog mig är att mycket av den samverkan som sker saknar ett perspektiv som utgår från individen. Det finns avtal mellan kommuner och landsting, inom kommuner så finns det avtal mellan olika avdelningar, det genomförs möten mellan olika organisatoriska delar. Men trots detta verkar det ändå alltid finnas problem vad gäller samverkan och ansvarförhållanden. En individ hamnar mellan stolarna, någon frånsäger sig sitt ansvar och hänvisar till någon annan.

En representant från SKL avslutade dagen, hon har arbetat med samverkan för äldre. Hon menade att målsättningen inte ska vara att samverka, det ska vara att uppnå resultat. Resultat som gynnar individen. För samverkan innebär inte alltid att individen får det bättre.

I större perspektiv handlar det också om kommunernas och landstingens uppdrag. De existerar på uppdrag av folket, att vi anser att det är i denna form som folkstyret ska utövas. Ett starkt motiv till att vi exempelvis har kommunalt självstyre är att de folkvalda kommer nära medborgarna, att kommunens hela organisation finns närmare folket. Det ska gynna medborgaren. Det är en idé som i grund och botten är vettig.

Kommuner och landsting arbetar för folket på uppdrag av folket. Medborgarperspektivet måste vara överordnat det organisatoriska perspektivet. Organisering är viktigt men medborgaren är viktigare. Samverkan ska inte utgå från vad som är bra för organisationen, det ska utgå från vad som är bra för medborgaren.