Rättsäkerheten brister i Förvaltningsrätterna

Vi , Länsförbundet FUB i Stockholms län, har i våra rapporter om domar i Förvaltningsrätterna i ett par år påpekat att rättsäkerheten för personer med LSS är svag!

Vi har debatterat i olika media för att rättshjälp skall införas i LSS. Det som föreslogs i 1989 års Handikapputredning inför LSS, men uteblev när lagen slutligen skrevs. Den enskilde står svag mot kommunernas stora resurser som ofta inkluderar jurister. Ett klassiskt David vs. Goliat förhållande som måste kompenseras så att verklig likhet inför lagen uppstår. Det är dessutom förenligt med vår funktionshinderpolitik, att funktionshinder skall kompenseras med stöd!

Vi visade att möjligheterna till positivt utfall för den enskilde ökade om man hade hjälp av juridiskt ombud.

Nu i oktober släppte ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, en större utredning, som visserligen handlar om socialförsäkringsmål, men som ändå bekräftar våra rapporter.

I pressmededelande står som överskrift: ”Var man bor och när man är född avgör om man får rätt mot Försäkringskassann”.

Ingen kan undgå att läsa in den allvarliga kritik ISF har mot myndigheterna, Försäkringskassan och Förvaltningsrätterna.

I själva rapporten är dock ISF något försiktigare i sin kritik. Dock finns det mycket i rapporten som utrycker brister hos bägge. Nedan följer några av dessa rörande Förvaltningsdomstolarna som jag valt att plocka ut.

ISF konstaterar att de verkliga skälen till domstolarnas avgörande ofta inte kan utläsas i domarna. Det saknas ordentlig argumentation där skälen för och emot leder till den slutliga bedömningen. Det är en brist då domen ofta blir obegriplig för den enskilde.

Domstolen skall ju se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver enligt den så kallade officialprincipen. Förvaltningsrätterna och kammarrätterna skall vid behov hämta in ett sakkunnigutlåtande från till exempel en läkare. Enligt domsgranskningen hämtar förvaltningsrätterna in utlåtande från sakkunnig läkare i mindre än 1 procent av de granskade domarna!

Handläggningen i förvaltningsdomstolen är som huvudregel skriftlig, men muntlig handläggning kan förekomma som komplement. Muntlig förhandling skall hållas om den enskilde begär det och förhandlingen inte är obehövlig eller särskilda skäl talar emot det. I Europakonventionen finns krav på en rättvis rättegång som innebär att den enskilde ska ha möjlighet till muntlig förhandling.

I de socialförsäkringsmål där den försäkrade har ett ombud visar det sig att muntlig förhandling begärs fyra gånger så ofta som i mål där den enskilde överklagar på egen hand. En förklaring kan enligt intervjuerna vara att många enskilda inte känner till möjligheten att begära muntlig förhandling. Sannolikheten att få bifall när muntlig förhandling hade hållits var högre vid förvaltningsrätterna. I de mål där den enskilde har ombud är också sannolikheten för bifall högre i förvaltningsrätten.

De intervjuade pekar ut olika kultur och synsätt vid domstolarna som tänkbara förklaringar till att det finns skillnader. Hur rättens medlemmar medvetet eller omedvetet påverkar varandras bedömning.

Även hur domstolsledningen väljer att organisera verksamheten, t.ex. graden av specialisering, påverkar utslag. Det skadar rättsäkerheten för den enskilde.

ISF pekar särskilt ut som en viktig rättssäkerhetsfråga att den enskildes får möjligheter att anlita ombud. Den som anlitar ett ombud gör det normalt på egen bekostnad, eftersom rättshjälp sällan beviljas i socialförsäkringsmål (min anm; inte heller i LSS). I förarbetena till rättshjälpslagen görs bedömningen att behovet av ombud inte är lika stort i förvaltningsmål som i brottmål eller tvistemål på grund av förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar.

Det finns flera skillnader i hur förvaltningsrätterna handlägger och gör bedömningar i socialförsäkringsmål. Några av dessa skillnader kan hänga samman med domarnas syn på tvåpartsprocessen. Tvåpartsprocessen innebär att Försäkringskassan är den enskildes motpart i socialförsäkringsmålen. Syftet är bland annat att utredningsmaterialet ska bli fylligare genom parternas dialog i processen. Genom att parterna sörjer för ett bättre utredningsmaterial avlastas domstolen en del av arbetet med att se till att sakfrågorna i målet blir tillräckligt utredda, och behovet av aktivitet från domstolens sida minskar när det gäller att skaffa in utredning i målet. Domstolarnas utredningsansvar formas delvis efter förhållandet mellan två motstående principer, officialprincipen och förhandlingsprincipen. Officialprincipen innebär att rätten ska se till att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Enligt förhandlingsprincipen, i dess renodlade form, ligger ansvaret för utredningen helt på parterna.

Om tvåpartsförhållande valts i målen innebär inte att rättens utredningsansvar har upphört. Särskilt i mål där styrkeförhållandet mellan parterna är ojämnt, eller där avgörandet har mycket stor betydelse för den enskilde, vilar ett ansvar på domstolen att se till att inte en enskild part blir lidande genom att beslutsunderlaget är ofullständigt eller bristfälligt! Inte minst i mål där den enskilde saknar ombud är behovet av utredning från domstolens sida stort.

Ytterligare en slutsats av ISF:s undersökning är att rättssäkerhet är resurskrävande och att det är viktigt att domstolarna har de resurser som krävs – både för att avgöra målen inom rimlig tid och för att tillgodose de enskildas behov av en gedigen utredning och välmotiverade domar!

Min slutsats är att rättsäkerheten måste stärkas för den enskilde. Det görs snabbast genom att rättshjälp införs i LSS!