Kommunerna och domstolarna lever i en för LSS destruktiv symbios. Kommunerna vill hamna rätt i sin bedömning, ger avslag och låter den enskilde överklaga, kommunen vinner då nio fall av tio. Ur kommunens synvinkel har de då hamnat rätt. Men de har endast fått rätt av domstolen. Att hamna rätt i sin handläggning kräver mer än att bara driva en domstolprocess där man redan på förhand vet att man med största sannolikhet vinner. Oavsett hur kvalificerad argumentationen är.
Jag och Harald skrev förra året i Dagens samhälle om att kommunerna var i ett resursmässigt överläge gentemot den enskilde och att den enskildes rättsäkerhet bör stärkas. Det var ett svar på en artikel av en socialchef som försvarade att kommuner anlitar jurister för att hamna rätt i sin bedömning och för att många assistansbolag har jurister som bistår den enskilde. Vi reagerade mot den verklighetsbeskrivningen. De flesta som överklagar beslut har inte hjälp från jurister eller ombud och de förlorar nio av tio mål. Därför menade vi då som vi fortsatt står fast vid, att det behövs rättshjälp inom LSS.
Samtidigt är utvecklingen mot fler domstolsförhandlingar destruktiv. Kommunens vilja att driva mål till domstol baseras knappast på en vilja att hamna rätt i sin handläggning utifrån LSS intention. En vanlig anledning till att domstolsförhandlingar sker är kommunen söker undkomma sitt ansvar att ge det stöd som ålagts dem av lagstiftningen. Eller i varje fall förskjuta gränserna för vilket ansvar de har i förhållande till personer med omfattande funktionsnedsättningar. Ibland låter det som att kommunerna driver mål mot enskilda för det allmänna bästa, till och med för den enskilde. Det är en kamp mot lagstiftningen, ingenting annat.
Att handla rätt i förhållande till lagstiftningens intention är något annat än att få rätt i en domstolsförhandling. Att tvinga en kvinna att flytta från sitt hem sedan flera år tillbaka är inte rätt bara för att domstolen kom fram till att det inte var olagligt. Att tvinga någon att lämna sitt hem, såtillvida inte skälen är väldigt starka, är ur ett etiskt perspektiv fel. I fallet med tvångsflytten var skälen inte så starka att kommunens handlande kan bedömas vara etiskt försvarbart.
Kommunerna använder domstolarna som alibi för sitt felaktiga handlande. Tyvärr ger också domstolarna ofta det alibit. När en människas vilja att behålla sitt hem förvaldas till ett ärende som ska avgöras i domstol blir det enklare att stöta bort det faktum att man handlar fel. Människans öde blir en principfråga. Det uppstår prestige. En totalt missriktad prestige som bryter mot förnuftet. Den som blir lidande är den som förlorar sitt hem. Frågan är vem som vinner? I domstolen vann kommunen målet men förlorade något viktigare. De förlorade sin värdighet.
Man hör ofta att personalomsättningen bland handläggare som ska ta beslut om LSS är hög. Det är inte konstigt, för att behöva ta beslut som går emot ens uppfattning om vad som är rätt är inte lätt. Om kommuner värnade mer om sin värdighet än att kämpa mot LSS skulle personalomsättningen inte vara hög. Regeringens satsning på att utbilda LSS-handläggare är bra, men grundproblemet ett annat. Handläggarna behöver få arbeta i sammanhang där deras kunskap värderas och deras bedömningar får effekt. Inte där de tvingas ta felaktiga beslut.
Social tagging: LSS
Bra skrivit! Kommer att använda mig av det i mitt fortsatta arbete som rättsombud och FUB:are.
Så sant som det är sagt! Tycker ofta synd om handläggarna. Jag tror att de många gånger anser att individen har behov av olika insatser, MEN är ”bakbundna” av sin kommun. Vi måste påverka våra lokala politiker, så att de återger handläggarna sin ”frihet”, så de kan följa LSS och ta ”rätt” beslut. Då kanske de orkar stanna på sin post!?
Också som handläggare måste man stå upp för det som är rätt och riktigt, även om chefen finns på andra sidan. Det vore bättre att de gjorde det än att som nu ofta ”ta sina fötter” och gå därifrån. Det är bara att hoppas på att de får ett avslutande samtal med sin chef och att man då kan tala om vad det är som lett till beslutet att lämna kommunen och verksamheten. Lite mer civilkurage skulle vara bra i vårt samhälle.
Gång på gång får jag intrycket av att det som skrivs i den här bloggen visar på att det inte är någon mening med att överklaga beslut genom att gå till domstol i ett ärende. Vad ska vi då göra istället? Rusta oss med än fler jurister så att våra jurister kan tampas med kommunens jurister. Eller ska vi bara lägga oss i väntläge?
Jag undrar också över hur föreningarna ute i kommunerna arbetar med intressepolitik. För det är ju där man på sikt kan få såväl politiker som tjänstemän att förstå hur verkligheten många gånger är, för den som i hela sitt liv ska tampas med sitt handikapp.
Annars är min erfarenhet den att när en sökan på ett alldels verkligt och vardagsnära sätt beskriver behov och konsekvenser av den verklighet människor lever med varenda dag så kan såväl handläggare som domstolar förstå vad det hela handlar om. Då fattar de också rätt beslut för den enskilde.
Jag tror inte att vi behöver fler jurister utan fler möten mellan de människor som ansöker om insatser och handläggare. Skrämmande ofta sker den kontakten bara med individens företädare per telefon eller genom ett en timma lång hembesök.