Antalet LSS-domar i förvaltningsrätterna ökar för varje år som ni kan se nedan. Siffrorna är framtagna efter en genomgång av alla domar i JP Infonets databas som samlar alla domar i landets förvaltningsrätter.
Det är en trend som tydligt illustrerar vad vi befarat under en längre tid, samhället begränsar utbudet av stöd i en eskalerande takt. Den är en ohållbar trend. Förvaltningsrätterna är överbelastade och det kan ta nästan ett år att få ett ärende behandlat i rätten. För det offentliga måste det betraktas som ett misslyckade och för den enskilde är det en orimlig prövning.
Varför har denna situation uppstått? Det har blivit acceptabelt att utan vidare begränsa utbudet av stöd för att spara pengar. Den offentliga förvaltningen drivs alltmer som ett företag där ett positivt resultat ses som en framgång, något eftersträvansvärt i sig. I Stockholm går landstinget ut med pressmeddelanden som detta: Ordning i Landstingets ekonomi ger positiva resultat. Där stoltserar man med ett högt kreditbetyg av Standard and Poors. Stockholms stad stoltserar med det högsta kreditbetyget som finns samt ett positivt resultat på mer än 2 miljarder. Detta samtidigt som man minskar antalet kontaktpersoner med 25 procent mellan åren 2010-2013.
Givetvis är det bra att våra kommuner och landsting har en stabil finansiell grund men risken är att man tappar fokus på det huvudsakliga uppdraget. Uppdraget är att tillhandahålla en kvalitativ offentlig service. Inte att tjäna pengar. Det finns en utbredd uppfattning om att vi måste samla i ladorna för kommande välfärdsutmaningar, framförallt med en åldrande befolkning. En alternativ bild av denna härskande verklighetsuppfattning lanseras i dokumentären Politiker utan mål. Tesen är att samhällets produktivitet ökar och att vi kommer att kunna finansiera välfärdsutmaningarna som står framför oss. Det är inte givet att vi kommer få problem med de offentliga finanserna i framtiden.
Det finns alltid skäl att vara försiktig med offentliga utgifter. Däremot är det inte rimligt att göra starka ekonomiska resultat samtidigt som den offentliga servicen försämras. Att allt fler mål avgörs i förvaltningsrätterna är ett tecken på att det offentliga inte prioriterar sina ekonomiska resurser på rätt sätt. Man gör goda ekonomiska resultat samtidigt som man ger fler avslag. Dessa mål kostar dessutom en hel del skattepengar.
Ett perspektivskifte är nödvändigt för att vända denna trend. Vi behöver investera i bra offentlig service, det kommer ge både mänskliga och ekonomiska vinster. Det går inte att legitimera offentliga besparingar när man har det högsta kreditbetyget som finns. Oavsett vad som händer i framtiden.
Social tagging: LSS-domar > Politik
Ja, och vad kostar inte alla dessa överklagningar, för både stat och kommun! Det skulle vara intressant att veta ungefär hur mycket ETT överklagande kostar!? Vi hoppas att allt fler orkar (eller tar hjälp), och fortsätter överklaga för att få den rätt de har rätt till enligt lagen.
Detta är skrämmande!
Förutom att den person som är i behov av en insats enligt LSS tar skada av att vänta på beslut, drabbas man ofta dubbelt i familjen. Vem är det som ska överklaga? Väldigt ofta är det en förälder som gör det. Det är en stor belastning för föräldrarna att behöva strida och kämpa för att deras barn ska få den hjälp som de har laglig rätt till. Att dessutom vara tvungen att överklaga till domstol är ytterligare en stor påfrestning. Om man nu ska prata om kostnader för samhället så bör man även räkna med vad det kostar samhället att föräldrar till barn med kognitiva funktionsnedsättningar oftare är sjukskrivna än andra. De har inte heller samma möjligheter att arbeta heltid med förlorade skatteintäkter som följd. Det vore intressant att få se en kostnadsberäkning som tar med alla variabler i sin summering.
Kajsa Råhlander
LSS-lagen kom för att underlätta för personer med funktionsnedsättning och ge dem möjlighet att ”leva som alla andra”, dvs. delta i samhället i stort och smått, kunna handla, gå på dans, på bio, konserter eller vad intresset är, bo i egenvald bostad ha arbete eller annan sysselsättning m.m.
Det känns så fel när ansökningar allt oftare avslås och det också om och om igen. Vart har rättvisan tagit vägen?
Finns en ansökan så finns behov!
Tror ni att det är så kul att ansöka, få avslag och behöva överklaga?
Och ”ordning i Landstingets ekonomi” … och med nästan 288 MILJONER i överskott just nu i Stockholms Läns Landsting … på bekostnad av …?
Ska Landstingen börja gå med vinst?
Kan någon politiker svara här på bloggen?