Att bo i gruppbostad har under de senaste åren alltmer förknippats med att bo på en institution. Personligen tror jag att att det är ett av skälen till att personlig assistans har blivit så viktigt för människor. Det andra skälet tror jag är, att det är en lönsam affär. Föräldrar och nära släktingar kan få lön för sitt arbete med att ta hand om sitt vuxna barn. Företag kan dela ut vinster till ägarna samtidigt som man har råd att anställa jurister som kan ”hjälpa till ” med ansökningar. I dag tycker jag att jag befinner mig i någon sorts krig mellan jurister från assistansbolag och kommunjurister. Den ena vill ha så mycket som möjligt och den andra så lite som möjligt och däremellan är det juridik som gäller.
I skuggan av den berättigade diskussion som förs om rätten till ett självständigt liv, byggt på tillgången till personliga assistenter, finns en rad funderingar och farhågor som jag tycker att vi borde diskutera. Ett samtal och en diskussion som måste föras samtidigt som vi värnar om de mest utsatta människornas rätt till ett värdigt liv med goda levnadsförhållanden.
Jag mötte för ett tag sedan en person som arbetat med LSS handläggarna i en av våra stora städer. Hon berättade om LSS handläggare som mötte människor som var beredda att göra nära nog vad som helst för att få ett läkarintyg som visade på behovet av assistans. Hon berättade om allehanda hot som handläggarna var utsatt för. Hot som ofta ledde till att de som egentligen inte har rätt till assistans ändå får den. Detta är något vi aldrig hör talas om i några nyhetsprogram eller tidningar.
Kommunerna ser gärna att människor med stora behov bor i egen lägenhet med assistenter. Det kostar mycket mindre, staten står för assistansen. Samtidigt gör kommunerna allt för att minska kostnaderna för gruppboenden och serviceboenden. Så lite personal som möjligt. Personal som samtidigt förutsätts sköta det en kontaktperson och ledsagare egentligen kan, ska, borde göra. Minimeringen av personal gör att gruppboendet blir den kollektiva lilla institution som det aldrig var avsikten att den skulle vara.
Grunden för ett eget liv är att jag själv kan välja vilken mat jag vill äta och när jag vill äta den. Det innefattar också rätten till att träffa vänner(även om jag behöver personal med mig för att göra det), välja vilket TV program eller vilken bio jag vill se. Att jag själv kan bestämma när jag ska gå och lägga mig, ta en promenad eller åka och simma. Grunden är alltså självbestämmande och rätt till att få vara en individ, inte bara vara någon som bor i en gruppbostad.
Jag tror att föräldrar i allmänhet, för det är i allmänhet vi som gör valet åt den son eller dotter som inte har förutsättningar för att välja själv, ser att svaret på frågan om rätten till ett eget liv ytterst blir en fråga om personlig assistans eller inte.
Men hur ser det egentligen ut bakom alla stängda assistansdörrar? Hur ser garantin ut för att den enskilde får ut det som hen borde få? Förekommer det övergrepp som aldrig kommer till någons kännedom? Får hen rätt till att frigöra sig från sina föräldrar som andra ungar får? En del tidningsskriverier visar att livet långt ifrån alltid blir bra med assistenter.
Av många skäl ställer jag mig alltså tveksam till
- den imaginära valfrihet som ligger i LOV
- att lyckan och förutsättningarna till ett individuellt liv ligger i att ha personliga assistenter
Jag tror att personlig assistans är bra om jag har ett handikapp som är så beskaffat att jag själv kan ge uttryck för vad som verkligen är mina behov. Eller att behovet är sådant att jag därför behöver en så liten grupp människor som möjligt runt omkring mig.
Så jag gillar jag att Socialstyrelsen nu i sin utredning ”Personlig assistent och god man” kommit fram till följande förslag;
- Utbilda överförmyndare, gode män och förvaltare i LSS lagen
- Öka kontrollen och tillsynen över hur gode män och förvaltare utför uppdraget att sörja för person och bevaka rätt
- Öka möjligheten att byta ut god man eller förvaltare
- Överväga om företrädarskapet bör delas upp
- Förtydliga vilken myndighet som har ansvar för att följa upp att den som har assistansersättning får goda levnadsvillkor genom insatsen.
Texten ovan är något förkortad men du hittar de fullständiga förslagen i utredningen.
Men jag vill också att kommunerna återupprättar det goda boendet i bostad med särskild service. Bostäder där kunniga chefer och anställda ger den enskilde rätten till sitt eget liv. Där gruppbostaden blir den familj som jag kanske har små förutsättningar för att skapa själv och som ger mig som förälder en trygghet i att tillit, respekt och insyn är det som gäller för mitt vuxna barn också den dag då jag är borta.
Till sist – jag gillar verkligen Lex Sarah som gäller för offentligt ägd omsorg.
M Eriksson
Social tagging: Assistans > Boende > LSS
Ja jag hoppas på allt detta nu då
Du hittar rapporten här då den inte ännu finns på Socialstyrelsens hemsida:
http://assistanskoll.se/20140115-Socialstyrelsen-inte-forbjuda-personlig-assistent-god-man.html
Nu finns den också hos Socialstyrelsen:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-1-17
I rykande färskt nyhetsbrev idag står det att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och analysera vissa insatser i LSS. Bl a:
”I kartläggningen ska Socialstyrelsen bl.a. inhämta information om insatsernas utformning (likheter och olikheter), kommuners riktlinjer för insatserna och riktlinjers avgränsningar. Socialstyrelsen ska även redogöra för hur riktlinjerna och avgränsningarna skiljer sig åt mellan kommunerna och hur de förhåller sig till rättspraxis.
I uppdraget ingår också att analysera underlaget som tas fram med utgångspunkt från gällande lagstiftning, likvärdighet och rättssäkerhet. Det kan t.ex. avse om de olika särskilda bostadsformerna är likvärdiga i landet och om de fyller funktionen av att vara fullgoda alternativ till andra insatser, såsom bl.a. personlig assistans”
Läs mer här:
http://www.regeringen.se/sb/d/18045/a/231981.
Med vänlig hälsning
Kia Mundebo, ombudsman Riksförbundet FUB
Lex Sarah gäller i alla verksamheter oavsett vem som driver dem, alltså inte bara offentligt ägd verksamhet.
Det är bra att man ser över god man-systemet, det fungerar verkligen inte alltid som det är tänkt.
Ett mycket klokt resonemang som M Eriksson för. Och positivt med regeringens utredningsuppdrag men tyvärr samtidigt ett tecken på att man använder ett uppdrag för att slippa fatta beslut, och särskilt inte nu så här nära före valet.
Till alla medlemmar i FUB!
Det är mycket bra att kunna diskutera hur vi tillsammans ska kunna se till att LSS efterföljs och får vara den bra lag som det en gång var tänkt. Det som däremot inte alls är bra är att medlemmar i FUB munhuggs om i fall den ena insatsen är bättre än den andra. Syftet med LSS är att den ska bygga på den enskildes specifika behov och att insatserna därför också ska kunna se olika ut beroende på vem insatsen är tänkt för. Det är därför självklart att det måste finnas både gruppbostäder för de som vill bo där, men också se till att det finns möjlighet att få personlig assistans om det är den insats som passar bäst. Vi i FUB ska inte förstärka den redan så svartmålade synen på personlig assistans genom att påstå att det råder oegentligheter inom assistansen. Det är inte vår sak. Det ska polis och åklagare reda ut. Brottslighet måste beivras var den än finns.
Vi ska inte använda våra krafter till sådant utan i stället samla oss kring kraven på att LSS ska finnas till god kvalitet och med kompetent personal inom alla verksamheter. Det ska gälla alla insatser och både de kommunala och de privata alternativen. Vi ska ena oss, inte splittras.
Med vänlig hälsning
Gunnar Råhlander
Ordförande FUB Södra Roslagen
Ja jag håller med dig i detta som du skriver nu då Gunnar Råhlander
reclaimLSS är en sajt där allas åsikter om LSS (nästan) är välkomna! Just för att få en debatt. De som tillhör gruppen med LSS insatser är väldigt olika och har således både olika behov och olika önskningar. Just därför är LSS en superindividuell lag, vilket vi ser skapar problem då vi i Sverige helst klumpar ihop individer i olika grupperingar.
LSS är 10 insatser och alla dessa är viktiga. Annars hade de inte funnits med i Lagen efter de många års förarbeten som gjordes. Drygt 19 000 har personlig assistans och ca 25 000 särskilt boende. I media debatteras mest assistans av mycket kompetenta debattörer ofta med egen erfarenhet eller med bolagens stora lobby-resurser. De bemöts inte sällan av en form av ”fuskdebatt”, ifrågasättande om behovet finns. Dessa negativa lobbyister tillhör inte sällan ”de offentligas röst”. Fuskdebatten skadar hela LSS inte bara personlig assistans.
De kompetenta debattörerna i assistansbranschen nedvärderar ofta i sina inlägg gruppbostäder som otänkbara institutioner. Ofta låter de också påskina att personlig assistans är LSS, dvs. ”glömmer” helt de övriga insatserna. Det gör dem dock inte till sämre debattörer för sin sak, personlig assistans, eller hur?
Gästskribenten vill lyfta fram gruppbostad som i grunden väldigt bra insats för många utifrån att personlig assistans inte passar alla. Säkert efter många års egen erfarenhet som märks i inledningen. Skribenten vill att vi skall återta de goda intentionerna med gruppbostad.
Lika fel som att vissa assistansivrare nedvärderar gruppbostad – lika fel är det att, som Gunnar påpekar, de som har andra insatser svartmålar personlig assistans.
Målet för oss på denna sajt är att återta LSS till sina ursprungliga mål och intentioner från 1994. Hela LSS är viktigt – alla personer har rätt till goda levnadsvillkor.
Jo jag håller med dig nu då i Dessa Frågor.
Så bra att Socialstyrelsen nu får i uppdrag att utreda om andra bostadsformer är fullgoda alternativ till personlig assistans. Det är ingen vågad gissning att svaret kommer att bli nej.
Jag delar M Erikssons uppfattning om att en väl fungerande gruppbostad för vissa individer kan vara minst lika bra som egen lägenhet med assistans. Att det dessutom är en för skattebetalarna mindre kostsam lösning är en bisak.
Men nyckelorden är ”väl fungerande”. I en sådan gruppbostad byggs gemenskap mellan de boende, bland annat genom att man som regel äter middag tillsammans så att ingen som inte vill behöver sitta ensam vid sitt köksbord. Där läggs personalens schema efter de boendes behov – inte tvärtom – så att det finns möjlighet till egna aktiviteter även om de skulle råka infalla lördagar och söndagar och så att man inte behöver lämna fredagsdansen efter bara någon timme. Där får varje boende välja vem av dem som är i tjänst som ska ge hjälp med personlig hygien och andra insatser. Där är det en självklarhet att den som av sjukvården erbjuds några veckors rehabilitering efter en livshotande sjukdom får genomföra den, även om det innebär att någon i personalen måste finnas med i bassängen vid träningen.
Ja, det är självupplevda, aktuella exempel från min dotters verklighet. Med strukturella hinder och en snål stadsdelsnämnd (som häromåret drog in kontaktpersonerna för alla som bor i gruppbostad med argumentet att de individuella behoven ändå fylls) hjälper det inte att personalen jobbar hårt och vill väl. Jag tänker på hur annorlunda hennes liv skulle se ut om hon i stället hade personlig assistans. Och ångrar att vi inte började hamra på den spiken långt innan det var dags för henne att flytta hemifrån.
Ärligt talat, jag har aldrig sett ett gruppboende där individen enskilda behov tillgodosees. Oberoende om det var förr eller hur det är i nuläget.
Det ser precis ut som det gjorde i slutet av sjuttiotalet början på åttiotalet. Inget har förändrats. De som for illa då, far illa idag.