En fråga till kritikerna – ser ni oss som likvärdiga medborgare eller inte?

Synen på LSS lagen och den personliga assistansen menar jag är direkt kopplad till människosynen. Hur ser man på personer med funktionsnedsättningar? Är vi medborgare med samma rättigheter som alla andra eller bara en samling resursslukande individer som borde nöja oss med att vi få tak över huvudet, mat på bordet och sluta gnälla?

Hade jag ställt denna något tillspetsade fråga till Erik Hörstadius, Anna Dahlberg och likasinnade hade svaret naturligtvis blivit ett ja. Att ställa en fråga som ställer synen på funktionsnedsatta till sin spets och öppet svara nej på den gör inte ens den mest hårdföre motståndaren till assistansreformen. Men det är en sak att säga något och hur man agerar. Och vad man verkligen tycker om LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet framgår tydligt i kritikernas debattartiklar. För mig är det mycket enkelt, tycker man att personlig assistans är något viktigt och värdefullt gör man inte följande saker:

  •  Man skriver inte debattartiklar där en hel grupp människor med behov av mycket stöd från samhället utmålas som potentiellt fuskare och kriminella.
  • Man skriver inte artiklar där man bara ser problem och ännu mer problem med en reform vars syfte är att personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra.
  • Man förfasas inte heller av kostnaden och ställer kostnaden för assistansen mot de resurser som läggs på skola, sjukvård mm
  • Man klagar inte över att handikapprörelsens intresseorganisationer är ”för starka”.

Dessa personer gör allt detta och därför måste man verkligen fråga sig vad kritikerna har för människosyn? Och vad har vi fått för samhälle vi har där det är helt OK att offentligt utpeka en hel grupp människor som potentiellt fuskare och kriminella samt extremt resurskrävande? För den trista sanningen är att vi är den enda gruppen i samhället (bortser här från Sverigedemokraternas infekterade relation till invandring) som ständigt får höra att vi kostar för mycket. Oavsett om det handlar om andra lika viktiga offentliga åtaganden som skola, sjukvård, äldrevård, mm har jag inte sett en enda debattartikel i en seriös tidning där budskapet är att dessa verksamheter ”kostar för mycket”.

Jag är trött på detta, bara för att vi behöver mycket stöd från samhället ska vi inte behöva finna oss i att bli utmålade som ett samling resursslukande individer som ”stjäl skattemedel från bättre behövande”. Hur hade det låtit om man skrivit på samma sätt om pensionärer, barn med trassliga hemförhållanden etcetera? Förmodligen hade det blivit ett ramaskri i en allmänna debatten.

Eftersom all offentlig välfärd måste finansieras är det för mig helt OK at man debatterar kostnaden. Men det måste alltid ske från utgångspunkten hur man ska säkerställa att det finns skattemedel tillgängliga för att täcka utgifterna i år, om 10 år och kommande generationer – inte att mottagarna av insatsen kostar för mycket. Och givetvis att man alltid väger upp kostnaden mot alla demokratiska, sociala och mänskliga vinster som assistansen ger, när det gäller ökad livskvalitet och själbestämmande. Vissa saker måste få kosta mycket pengar och den personliga assistansen hör dit. Kritikerna däremot ser bara kostnad, kostnad och ännu mer kostnad…

Dessutom är assistansen den inte alls lika kostsam som kritikerna hävdar och det kommer jag att återkomma till.

 

Thomas Juneborg

 http://thomasjuneborg.blogspot.se

Social tagging: >

2 Responses to En fråga till kritikerna – ser ni oss som likvärdiga medborgare eller inte?

  1. Karl-Olov Nordin skriver:

    Ja jag gör detta nu då. Mvh: Karl-Olov Nordin.

  2. Willy Engebrethsen skriver:

    Riktigt bra skrivit! Detta kommer jag att ”knycka” en hel del i för att använda i mitt eget kämpande för goda levnadsvillkor för alla inom LSS och assistansen. Naturligtvis också dela vidare!

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: