När försvann förbehållsbeloppet i LSS?

Förbehållsbeloppet i LSS och den funktionshinderpolitiska principen om inga merkostnader orsakade av funktionshinder har förvunnit eller urholkats!

Personer med funktionshinder ska inte ha sämre levnadsstandard än personer utan. Det är en viktig funktionshinderpolitisk princip och en av hörnstenarna i LSS för att LSS ska kunna främja jämlikhet i levnadsvillkor och för att den enskilde ska kunna leva som andra, trots sitt funktionshinder. Principen om att man inte ska ha merkostnader orsakade av funktionshinder är dock på många sätt satt ur spel. Det gäller också det skydd som förbehållsbeloppet var tänkt att ge.

Principen om inga merkostnader på grund av funktionshinder framhålls tydligt i LSS förarbeten: ”Det är angeläget att omfattande stödbehov på grund av funktionshinder inte medför lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har motsvarande behov. Utgångspunkten bör därför vara att stöd och service som ges enligt den nya lagen skall vara avgiftsfria.”

 Innebörden av principen är att omfattande behov av stöd och omvårdnad på grund av funktionshinder inte ska medföra en lägre levnadsstandard än den som gäller för personer i Sverige utan motsvarande behov. Med utgångspunkt från principen är också stöd, service och omvårdnad enligt LSS avgiftsfria. I LSS 19 § regleras dock att skälig avgift får tas ut för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Avgifterna får inte överstiga kommunens självkostnader och kommunen måste se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov.

I förordning (1993:1090) om stöd och service till vissa funktionshindrade förtydligas kommunens skyldighet gällande begreppet ”tillräckliga medel kvar”: ”Vid bedömningen av den enskildes personliga behov skall även beaktas kostnader på grund av funktionshindret som inte täcks på annat sätt.”

 Det senare uppfattades initialt vid införandet av LSS också av Sveriges kommuner och landsting och fick följande lydelse i SKL:s cirkulär 1994:49: ”Kommunen skall göra en helhetsbedömning av den enskildes ekonomi innan olika avgifter fastställs så att den enskilde förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Vid bedömningen av den enskildes personliga behov enligt LSS 19 § skall även beaktas kostnader på grund av funktionshindret som inte täcks på annat sätt”.

 Huvudmännens attityd och ansvar gällande den enskildes rätt till ”tillräckliga medel” har förändrats avsevärt under åren i negativ riktning.  Livsvillkoren för personer med funktionshinder har inte förändrats sedan LSS infördes och motiven för en speciallagstiftning är lika giltiga nu som då.

Vad gällde i Omsorgslagen

De särskilda omsorgerna i omsorgslagen var precis som i LSS kostnadsfria. Huvudmannen landstinget fick ta ut en ”skälig avgift för kost och logi” för stadigvarande bostad av dem som uppbar förtidspension, ålderspension eller hade inkomst av eget arbete. I förordningen (1986:565) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. framgick det att denna avgift per månad fick uppgå till sammanlagt högst 10 % av basbeloppet. Med dagens prisbasbelopp skulle en skälig kostnad för bostad och mat uppgå till 4 440 kr/månad. Vilket kan konstateras är mycket långt från den ekonomiska verkligheten med höga hyror idag. En månadshyra på 7-8 000 kr exklusive mat är inte ovanligt för den som måste acceptera en LSS- bostad inom nyproduktionen.

Lagstiftaren tänkte sig fortsatt ekonomiskt skydd i LSS

I införandelagen (1993:338) till LSS framgår att enskilda som var beviljade omsorger enligt omsorgslagen eller inackordering enligt elevhemslagen utan särskilt beslut skall anses ha blivit beviljad motsvarande insatser enligt LSS.

I förarbetena till LSS nämner lagstiftaren även den så kallade ”10 % regeln”, men framhåller: ”Den enskilde bör själv svara för sina matkostnader. Däremot bör också i LSS en avgift kunna tas ut av huvudmannen för bostad. Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den enskilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.”

 När LSS infördes ”ärvdes” också omsorgslagens syfte med ett särskilt förbehållsbelopp och kommunerna som nya huvudmän fastställde visserligen egna nivåer för beloppet, men alltid väsentligt över normen skälig levnadsnivå i socialtjänstlagen. Dessutom övertogs begreppet avgift för boendekostnaden utan närmare analys eller tanke på en eventuell konflikt med hyreslagen. Departementschefen framhåller vidare i förarbetena till LSS att en bestämmelse om att den enskilde måste förbehållas tillräckligt med medel för sina personliga behov bör införas.

Avgifter och förbehållsbelopp i LSS

Av dem som har aktivitets- eller sjukersättning eller annan inkomst av motsvarande storlek får enligt nuvarande 19 § LSS skäliga avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter tas ut enligt de grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader och kommunen skall se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov (synonymt med förbehållsbelopp i SoL).

Sedan LSS infördes 1994 har dock rättspraxis ändrat förutsättningarna för det särskilda förbehållsbeloppet i LSS. Hyran i bostad med särskild service ses inte längre som en avgift i LSS mening. Och när det gäller avgifter för ”fritid och kultur” är det mycket oklart vad slags aktiviteter som bestämmelsen åsyftar.

Socialstyrelsen har också identifierat problemet och konstaterar i sin skrivelse till Regeringen 2003 att: ”Lagstiftarens intention är att personer som omfattas av LSS skall tillförsäkras goda levnadsvillkor genom LSS-insatserna. Hänsyn till intentionen skall tas även i avgiftssammanhang. Det framgår dock inte – vare sig av lagtext eller förarbeten – på vilket sätt goda levnadsvillkor skall tillförsäkras dem som betalar hyra istället för avgift för sitt boende med särskild service för vuxna.”

Slutsats

Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att lagstiftarens intention med ett särskilt förbehållsbelopp i LSS idag har förlorat sitt ursprungliga syfte. Bestämmelsen i 19 § fungerar inte längre som en garanti för den enskilde att ha tillräckliga medel kvar för sina personliga behov när hyran är betald om huvudmannen bestämt sig för att kommunala ekonomiska intressen går före den enskildes privatekonomi. En kommun som saknar den politiska viljan att följa intentionen i rättighetslagen kan idag utnyttja situationen till sin egen fördel, men till ett högt pris för den enskilde som kan tvingas till ett mycket fattigt liv, när eventuellt sparkapital tagit slut.

 Nu har dock även FK  i princip blockerat användandet av förbehållsbelopp för kommunerna. Just nu hindrar FK kommuner att räkna förbehållsbelopp efter bostadstillägg.  Om kommunen på så sätt sänker hyran får den enskilde inget bostadstillägg. Märkligt nog gäller detta inte om subventionen sker via KBH eller lägre hyra direkt på hyresavtalet?

Förlorarna är som vanligt de funktionshindrade!

Det var inte tanken när LSS infördes!

Rimliga krav för att uppfylla intentionerna i LSS lagen:

•  Ett förbehållsbelopp som garanterar jämlika och goda levnadsvillkor måstefinnas tydligt även i LSS där bostadskostnaden beaktas oavsett om den kallas hyra eller avgift (och FKs beräkning av bostadstillägg måste ändras)
• Den viktiga funktionshinderpolitiska principen om inga merkostnader på grund av funktionshinder måste respekteras.