Den missbrukade normaliseringsprincipen

Jag träffade häromdagen en ansvarig chef för en bedömmarenhet i en större kommun i länet. Hon använde frekvent normaliseringtanken som ledstjärna för LSS beslut.

Normaliseringsprincipen tillkom i en tid då personer som idag omfattas av LSS normalt var inlåsta i större vårdinstitutioner. Även om vi i FUB ibland hävdar att institutionerna är på väg tillbaka, då det byggs alltfler alldeles för stora gruppboenden, så är det långt från dåtidens vårdhem.

När LSS lagen kom så ersattes normaliseringtanken med en modernare skrivning, där det övergripande målet var goda levnadsvillkor och ett liv som alla andra. De principer som LSS tar upp är delaktighet, självbestämmande, jämlikhet och integritet.

Den kritik som funnits och finns mot normaliseringsprincipen är att den stöder de professionellas maktstyrning av de funktionshindrades vardag.

Ett vanligt missförstånd är att normaliseringsprincipen ska göra människor normala.

Men principen innebär inte att man skall förvänta sig eller tvinga funktionshindrade människor att bete sig på ett sett som anses normalt. Det innebär istället att man skall få möjligheten att leva som alla andra utifrån sina egna förutsättningar och om det behövs skall man få stöd i livet i för att det i så stor utsträckning som möjligt skall likna ”alla andras” liv.

Det finns också de som hävdar att ”särskilda administrativa organ” som har hand om den service som ges till funktionshindrade inte är förenlig med normaliseringsprincipen. T.ex. vill man att vanlig hemtjänst skall klara även LSS insatser. Då har man helt missat det kompetenskrav för personal som finns skrivet i LSS.

Ett tredje missförstånd rörande normaliseringsprincipen är att principen rekommenderar att funktionshindrade personer ska slussas in i samhället utan något stöd. Så är det inte. Normaliseringsprincipen förespråkar en integration för personer med funktionsnedsättning. Om det behövs stöd och hjälp för att detta skall uppnås skall individerna i fråga få det. Att fysiskt placera individen i samhället betyder inte nödvändigtvis integration eller normalisering. Integrationen måste ske på den funktionshindrades villkor.

Vissa utredningar visar dock att begreppet normalisering kan användas på ett sätt som inte var avsikten genom att i rättvisans namn motivera att alla skall dela på konsekvenserna av ekonomiska neddragningar.

Normaliseringsprincipen har även varit drivande för en utveckling som leder mot att jämställa personer med utvecklingsstörning och andra vuxna människor. Den blandning som gjorts i vissa kommuner med funktionhinderomsorg och äldreomsorg betecknas ofta som en normaliseringsprocess av företrädarna i kommunen. Det är det inte!

Begreppet normalisering kan vara ett farligt ord då det används som motiv för att personer med utvecklingsstörning skall få mindre hjälp att klara situationer som de inte har förmåga att klara av på grund av sin funktionsnedsättning. Det dolda motivet är naturligvis besparing.

Den ansvariga bedömmarchefen jag mötte hade också infört att alla beslut om LSS insatser skall vara tidsbegränsade utom bostad där det inte är ”normalt”.

Hon har absolut inget stöd i lagen för detta! Endast beslut som är tidbegränsade i verkligheten t.ex. ledsagning på en speciell resa skall vara det. För övriga insatser skall beslut vara tillsvidare. En omprövning av dessa skall endast ske om behovet av insatsen eller insatserna förändras väsentligt. Bara den hårt kritiserade personliga assistansen LASS som ges av Försäkringskassan omprövas vartannat år enligt lagtext.

Personer som tillhör LSS personkretsar har oftast livslånga funktionsnedsättningar och behovet av stöd förändras inte på några få år.

Det är därför maktmissbruk att tvinga svaga personer att ansöka om sina LSS insatser varje/vartannat år. Det skapar onödig oro och onödigt extraarbete för anhörig/god man.

Vill man från kommunen ha uppföljning av insatserna får man sälja in Individuell Plan. Den är bra för den enskilde men också för kommunen!

Så sluta använda normaliseringsprincipen – i alla fall som motiv för avslag eller ständig omprövning av LSS insatser!

LSS goda levnadsvillkor och ett liv som andra – räcker som ledstjärnor för beslut!

Social tagging:

6 Responses to Den missbrukade normaliseringsprincipen

  1. Mai Eriksson skriver:

    Det är otroligt jobbigt att ta del av det du ovan skriver bl.a. detta med de ”korta” besluten. LSS lagen och hela handikapppolitiken utgår från en humanistisk människosyn. Ibland tror jag att denna helt försvunnit och ersatts med en ekonomisk och juridisk människosyn. Ekonomer och jurister bestämmer förutsättningar för det liv som omfattar utvecklingsstörning och/eller andra handikapp.
    Närmast dagligen möter jag också andra föräldrar till vuxna med utvecklingsstörning som behandlas på ett maktfullkomligt sätt av anställda, i stället för att de ska bli bemötta med all den respekt som de borde mötas av. Inte heller verkar anställda eller deras chefer förstå att de är parenteser i våra och våra söner och döttrars liv.Varje ny myndghetschef vrider och vänder på våra förutsättningar utifrån sina värderingar oavsett hur rättssäkert de försäkrar att allt ska bli. Tänk om de i stället gjorde just utgick från goda levnadsförhållanden och ett liv som andras.
    Som Martin Luther King har jag en dröm om den dagen vi ska få just sådanan ansvariga chefer.

  2. Britt-Inger Halvorsen skriver:

    Tack Harald och Mai för era inlägg , jag sprider det vidare, ett enkelt sätt att tänka och förklara är att tänka ”hur vill jag ha det” – vi vill alla ha en bra dag, livet ska ge oss lust, energi och värme.

  3. Lennart Tehage skriver:

    Om jag minns rätt så stod det i lagens förarbeten eller om det var i proppen att en viktig aspekt när man beviljas en insats är att den ska kännetecknas av kontinuitet; dvs. insatsen ska gälla OM inte ”avsevärda” förändringar inträffar som kan motivera en omprövning. För de flesta av våra medlemmar är funktionsnedsättningen utvecklingsstörning en livslång nedsättning vilket, med hänvisning till kontinuiteten, rimligen borde innebära att insatsen/insatserna gäller tills vidare. Det är, som Harald skrivit tidigare, slöseri med såväl personella som ekonomiska resurser att ständigt och mindre lustigt för den enskilde eller för ev. företrädare att insatserna ifrågasätts. En fråga man kan ställa sig i sammanhanget är: hur många omprövningar (efter ett eller två år) leder till att insatsen ”dras in” eller förändras? Personligen tror jag att den övervägande delen av alla omprövningar leder till ett fortsatt gynnande beslut för den enskilde.

  4. Mai Eriksson skriver:

    Lennart det skulle vara mycket bra om FS tog reda på hur det är inte vad ni tror. Det känns som det pågår en vindkantring i LSS handläggningen generellt. Juridik och ekonomi är det som gäller.

  5. László Garamvölgyi skriver:

    Det finns även belägg för både institutionaliseringstendenser och missförhållanden som drabbar de svagaste bland de svaga i mindre skala i närstående tid. Läs mer i rapport från socialstyrelsens oanmälda inspektion i en bostadsgrupp i en av Stockholms läns södra kommuner på följande länk:
    http://www.socialstyrelsen.se/pressrum/pressmeddelanden/Documents/nynashamnsbeslut.pdf
    László Garamvölgyi

  6. Mai Eriksson skriver:

    Vet ni – det är inte det normala att ha en familj med en eller flera medlemmar som har en utvecklingsstörning – så det går inte att jämnföra detta med en familj utan d v s det som så att säga är det normala.

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: