Kommunerna bygger nya institutioner igen!
De som avvecklades med start av Omsorgslagen 1968 och Omsorgslagen 1986 samt definitivt (?) med Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) 1993.
Till saken hör kanske att SKL och kommunerna aldrig gillat LSS då den ställer precisa krav på vad och hur kommunen skall agera. SKL har velat flytta huvudmannaskapet till staten. Frågan är ju då varför just LSS och inte allt annat som kommunen gör för sina kommuninnevånare? Är dessa LSS-personer inte kommuninnevånare? Det ger en trist fläkt av förfluten tid!
När nu SKL inte längre tror på att staten skall ta över, så har man ändrat sin strategi. LSS bygger naturligtvis på att kommunerna följer lagen! Men om de inte gör det med LSS vad händer då? Sanktionssystemet är bristfälligt för ett sådant agerande, som för lagstadgarna var otänkbart. När sedan, som vi visat i våra rapporter (se dem i högermarginalen här på bloggen), förvaltningsdomstolarna skall pröva alla avslag som kommunerna börjat ge, så vinner nästan alltid Goliat (kommunen med alla juridiska resurser) mot David (den enskilde utan juridisk hjälp). Det har gått så långt att vi anhöriga och gode män säger ”Det är ingen idé att överklaga”.
I vår rapport har vi ett exempel:
Dom 1, mål nr 6599-99, avgörandedatum 2000-09-11.
Denna dom handlar om att ett omsorgsföretag hade 6 personer boende hos sig trots att man inte fått tillstånd av Länsstyrelsen, då riktlinjerna vid det tillfället sa 3-5 boende. Omsorgsföretaget klagade hos Länsrätten som gav Länsstyrelsen rätt. Även Kammarrätten gav Länsstyrelsen rätt. Men Regeringsrätten ändrade underinstansernas domar och gav omsorgsbolaget rätt!
Domen kan inte sägas strida mot LSS. Det finns inte någon reglering i lagen om antalet boenden. Man menade dock att det för personer med utvecklingsstörning och autism är särskilt viktigt att det är få personer boende i gruppbostaden. Och en gruppbostad till skillnad mot servicebostad är till just för dessa personer.
Domen har påverkat tillämpningen eftersom Socialstyrelsen i flera fall har godkänt boenden för 6 personer. Det är en konsekvens av denna dom. Kommuner runt om i Sverige har bortsett från propositionen mening och bygger numera regelmässigt, utan hänsyn till dem som skall bli hyresgäster, för 6 boenden i gruppbostäder. 12 procent av Sveriges gruppbostäder har dessutom fler än 6 boenden. Det är rimligt att anta att domen har fört utvecklingen mot en riktning, som gör att det uppfattas som legitimt att bygga större gruppbostäder. Om utvecklingen fortsätter finns det risk för att det utvecklas institutionsliknande bostäder där möjligheten att ge ett kvalitativt individuellt stöd begränsas.
Har då domen haft effekt eller förväntas den få effekter för personer som har insatser enligt LSS?
Vissa personer har på grund av sin funktionsnedsättning behov av en lugn miljö och ett fåtal relationer (se Karl Grunewalds inlägg ”Den lilla gruppens princip”) Det blir inte bara fler relationer mellan de boende utan sannolikt också med fler stödgivare om personalstyrkan ökar. Kontinuiteten på stödet kan då minska och förutsättningarna för goda levnadsvillkor försämras. Och de individuella behoven blir svårare att tillgodose.
Kommunerna bygger större för att få stordriftsfördelar ekonomiskt, medan tanken i LSS med gruppbostad var något helt diametralt.
Frågan som blir oundviklig; behövs det lagändring?
Man skulle kunna begränsa antalet i gruppbostäder i lag. Det skulle innebära fler regleringar och göra LSS mer likformigt i landet, men skulle göra LSS mer begränsad som en lag som skall tillgodose individuella behov. Den enskildes nytta av lagen måste alltid vara utgångspunkten i vår bedömning. Trots att domar i sig strider mot den politiska intentionen i LSS, så innebär inte det inte alltid att lösningen är en lagändring.
Det som istället skulle behövas är en grundläggande attitydsförändring hos de som skall tillämpa och tolka lagen i kommunerna och i förvaltningsrätterna. De måste förstå historien och varför LSS tillkom! Och inte minst i detta specifika exempel varför tillkom gruppbostaden och för vilka tillkom den!
Social tagging: LSS > LSS-domar > Politik
Klipp ur Prop.1992/93:159 (LSS)
Gruppbostad skall vara ett bostadsalternativ för personer som har ett så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre kontinuerlig närvaro av personal är nödvändig.
Bostadslägenheten i gruppbostaden skall vara den enskildes permanenta bostad.
Därutöver bör dimensioneringen bedömas med hänsyn till den enskildes servicebehov och ibland behov av utrymmeskrävande hjälpmedel.
De gemensamma utrymmena bör placeras på ett sådant sätt att de kan fungera som den samlande punkten för de boende. Ytorna bör vara så dimensionerade att alla som bor i gruppbostaden kan delta samtidigt i olika aktiviteter.
Ett positivt socialt samspel med andra är ett nödvändigt inslag för ett gott liv i en gruppbostad. För att stärka och utveckla samspelet i gruppbostaden krävs att gruppen som delar gemensamma utrymmen inte är för stor. Den bör inte vara större än att den enskilde kan få en social roll i gruppen, att knyta vänskapsband och att kunna förstå och förutsäga de andras reaktioner.
Gruppens sammansättning har stor betydelse för möjligheten att ge innehåll och förutsättningar till en gemenskap som är betydelsefull för de boende.
Antalet boende i gruppbostad bör vara litet. För vissa svårt funktionshindrade är det särskilt viktigt att antalet kontakter i den närmaste miljön är begränsade.
Jag anser att den enskilde själv bör ansvara för sina matkostnader. Däremot bör en avgift kunna tas ut av huvudmannen för bostad. Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den enskilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.
Jag har tidigare vid behandlingen av rätten till insatser föreslagit en bestämmelse om att den enskilde genom insatserna skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. Därav följer att avgiften inte får sättas så att den blir för betungande. Härvid måste huvudmannen även ta hänsyn till att den enskilde har tillräckliga medel för t.ex. erforderlig tandvård, tillgång till fritidsmöjligheter och semester. En föreskrift om att kommunen måste tillse att den enskilde förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov bör enligt min mening därför införas.
Mycket tydligt, eller hur? Om gemensamhetsutrymmen, förbehållsbelopp och antal boende!
Man blir ledsen (OCH förbannad!) på att det inte finns tillräcklig kompetens och kunskap om personer med funktionsnedsättning hos våra beslutsfattare,varken på regional eller nationell nivå. Kanske dags att det ”kvoteras in” någon FUB-engagerad i politiken
😉
Att bytet av ett ord från ”avgift” till ”hyra” kan få så stora negativa konsekvenser för LSS-gruppen är idiotiskt! Hade detta varit ett kryphål i vårt skattesystem, så hade det täpps till direkt. Man kan undra varför detsamma inte har skett på många år i LSS-lagen?
Med vetskap om vad en gruppbostad är, dvs. orsaken till varför gemensamhetsytorna som en del av vården är stora just i en sådan bostad, så är det obegripligt att vissa kommuner utnyttjar möjligheterna att lägga på extra betydande hyra på redan höga hyror, bara för att man kan! Vad speglar det för människosyn?
Ännu mer förkastligt är att många kommuner inte räknar med förbehållsbelopp i LSS pga. att det är hyra och inte avgift. Trots att det står i LSS; ”Kommunen skall se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov”. Istället hänvisar man till försörjningsstöd! Det är knappast att uppfylla lagens mål om ”Goda levnadsvillkor – ett liv som alla andra”! Jag undrar om ansvariga sover gott?