Är LSS en rättighetslag i praktiken?

Rättighetslagstiftningen måste skärpas!

Tillämpningen av LSS lagen och lagstiftningens intentioner är för långt ifrån varandra idag. Anledningen är en hård tillämpning inom kommunerna tillsammans med att de högre förvaltningsdomstolarna fällt avgöranden som är negativa för personer med funktionshinder. Det enda sättet att åtgärda detta problem synes vara ett förtydligande av lagen.

LSS är en rättighetslag. Det innebär att personer som bedöms tillhöra personkretsen och som också bedöms ha ett behov av insatser kan kräva dessa insatser av samhället. Anledningen till att LSS utformades som en rättighetslag var för att personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle garanteras stöd. Politik idag handlar dock om att fördela skattebetalarnas pengar på ett effektivt sätt. Resurserna är ändliga vilket i sin tur innebär att politiker måste prioritera. Även 1994 då LSS beslutades var vår välfärd satt under hård press på grund av den ekonomiska situationen i Sverige. Det dåvarande statsrådet Bengt Westerberg formulerade det i propositionen:

Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de flesta svenskar skulle vara ”svaga”. Det riskerar dränka kraven på angelägna förbättringar för dem som har de allra svårast. Statsrådet fortsätter senare.  Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.

Budskapet från den dåvarande socialministern var tydligt. Genom en rättighetslag ska vi säkra stödet till personer med omfattande funktionsnedsättningar, de som inte tillhör en stark väljargrupp och som inte förmår att ställa krav. En välfärdspolitisk prioritering i solidarisk anda. Det är svårt att se en valrörelse där politikerna fullständigt ignorerar skolan, eller en kommun som lägger ner skolor för att man vill bygga en ny ishockeyarena. Den politiska processens logik garanterar de stora väljargruppernas inflytande. Men den garanterar inte de som har en grav utvecklingsstörning inflytande, de som inte ens kan rösta.

Tyvärr är verkligheten idag en del ifrågasätter LSS både som rättighetslag och som en stark individinriktad lag.

Det finns tre instanser inom förvaltningsrätterna, Förvaltningsrätten, Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Ett fåtal ärenden kommer ända upp till HFD. Men de ärenden som kommer dit får en prejudicerande effekt på lagstiftningen. Under senare år har det kommit domar från HFD som varit i strid med den politiska intentionen i LSS.

Vi har i vår undersökning och rapport tagit upp fyra domar i HFD som har ifrågasatts utifrån intentionerna i LSS och som har fått negativa konsekvenser för de berörda.

En mycket viktig dom handlar om att kommunerna kan ta ut extra hyra för gemensamhetsytrymmen i en gruppbostad. Detta för att kommunerna har valt att ta ut hyra i stället för avgift för bostaden.

Så här skrev Kammarrätten i sin dom:

LSS är en rättighetslag i syfte att garantera goda levnadsvillkor för de personer som omfattas av lagen. Lagen tillgodoser en minimistandard i levnadsvillkoren. Det bör inte vara tillåtet att i civilrättsliga avtal träffa villkor, som är till nackdel för den enskilde jämfört med LSS. Kommunen har beslutat att ta ut hyra för gemensamma utrymmen i bostäder, som beslutats enligt 9 § 9 LSS. Kommunen grundar sitt beslut på villkor om förhandlingsordningen i hyresavtal. Enligt villkoret skall hyran bestämmas enligt grunderna i hyreslagen. I hyreslagen är det tillåtet att ta ut avgifter för gemensamma utrymmen. Hyresavtalet i den delen blir till nackdel för den enskilde jämfört med LSS, vilket strider mot LSS. Beslutet blir därmed olagligt. (RÅ 2005 ref.28)

Eftersom detta var en laglighetsprövning av kommunens beslut så prövas inte lämpligheten i beslutet, bara lagligheten. Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd. Rätten konstaterar att det inte är olagligt att upprätta ett hyresförhållande mellan den enskilde och kommunen. Frågan är dock om de gemensamma utrymmena kan ligga till grund för hyressättningen.

I förarbetena till LSS uttalas att avgiften för en bostad med särskild service bör avse den enskildes privata bostad, inte gemensamma utrymmen och personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden. (RÅ 2005 ref.28)

Regeringsrätten skriver:

När ett LSS-boende har formen av ett hyresförhållande, föreligger inte heller något hinder mot att kommunen i förhandlingar om hyresnivån beträffande LSS-boendet har som utgångspunkt att hyressättningen bör påverkas av det värde tillgången till gemensamhetsutrymmen utgör för bostaden. (RÅ 2005 ref.28)

Överklagandet bifalles och kommunen får rätt att ta ut hyra för gemensamhetsutrymmen.

 Att denna dom strider mot LSS är otvetydigt. Det som avgjorde målet var Regeringsrättens tolkning meningen Den enskilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen.

De ansåg att meningen ska förstås som att det endast gäller personalutrymmen. Rätten har därmed omtolkat en tydlig skrivning men har inte motiverat varför man gör denna omtolkning.

De högre domstolarnas allt snävare tolkning av rättighetslagen får svåra konsekvenser för dem som lagen är till för att skydda. Domen om hyra i gruppbostäder har exempelvis lett till chockhöjda hyror som oftast inte kompenseras av bostadstillägg där taket av försäkringskassan är satt för lågt och utan årlig uppräkning. Det drabbar personer som redan befinner sig i en strukturell fattigdom hela livet.  En lagändring är det medel som, främst kan förändra en dom från högsta instans. Domen som med all tydlighet skulle behöva justeras är den om hyra för gemensamhetsutrymmen. I det fallet skulle en lagändring vara nödvändig och givande. Just därför föreslog den parlamentariska LSS-kommittén (SOU 2008:77) att regeringen skyndsamt skulle tillsätta en utredning för detta.

Den solidaritet som Bengt Westerberg handlingskraftigt gav uttryck för kan inte ses i dagens politik. LSS-kommitténs slutbetänkande ligger begravd i en byrålåda på Regeringskansliet. Politiken har kapitulerat och gett domstolarna handlingsutrymmet att forma LSS eller snarare deformera LSS.

Reclaim LSS!