Högsta Förvaltningsdomstolen och ledsagares omkostnader

Riksförbundet FUB:s LSS-kommitté skriver:

Maria Larsson skrev lugnande i den senaste LSS-propositionen (2009/10:176) att funktionshindrades levnadsvillkor inte skulle försämras: Det finns samma grundläggande skäl till att reglera rättigheter till stöd och service för vissa personer med funktionsnedsättningar i dag som när lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade tillkom. Det handlar ytterst om att tillförsäkra personer med omfattande och varaktiga stödbehov insatser som de behöver för sitt dagliga liv.

De begränsningsningsförslag som kom gällde enbart den mycket omdiskuterade och tyvärr ibland missbrukade insatsen personlig assistans. Men även om regeringen inte ändrar LSS, gör Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) genom en ny bedömningsmetod en tydlig begränsning och urholkning av LSS-tanken. Domstolen introducerar en ny rättspraxis som innebär att man kräver formell och strikt lagreglering av vad som ska göras eller vad som förbjuds. Förarbetena till lagen, där mycket av de politiska intentionerna framgår och som tidigare var viktiga för bedömningen, spelar nu en mindre roll.

Ett exempel från Högsta Förvaltningsdomstolens nya bedömning kan illustrera hur man numera resonerar. HFD 2011 ref. 8 slår fast följande: Omkostnader som kan uppstå för ledsagare i samband med fritids- och kulturella aktiviteter ingår inte i insatsen ledagarservice enligt 9 § 3 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

En funktionshinderpolitisk princip är att en medborgare inte ska ha merkostnader på grund av sitt funktionshinder. Den som har insatsen ledsagarservice ska stå för sina egna omkostnader men inte för ledsagarens omkostnader, när man till exempel går på bio eller en fotbollsmatch. Detta har hittills varit vad som gällt.

HFD anser nu att socialnämnden inte kan tvingas stå för kostnaderna inom ramen för insatsen, eftersom det inte finns någon laglig reglering för ett sådant förpliktande. Man gör en korrekt och informativ beskrivning av den politiska beslutsprocessen och ärendets gång genom underrätterna och konstaterar att omkostnader i samband med insatser över huvud taget inte verkar ha aktualiserats i förarbetena. HFD tolkar den uteblivna regleringen som att politikerna endast avsett en tämligen begränsad insats. En annan – kanske naiv – tolkning är att politikerna förväntade sig att kommunerna utan pekpinnar skulle följa den funktionshinderpolitiska principen och stå för omkostnaderna.

HFD framhåller också att kommunerna kunde få stora och oförutsebara kostnader, som man inte kan styra. Det kommunala intresset hävdas således med tydlig emfas. För att ytterligare markera det ekonomiska hotet, påpekar man att omfattande insatser i assistansliknande former inte kan anses ligga inom ramen för ledsagarservice. Nej, så är det och det är inte vad ledsagarservice i allmänhet handlar om utan ganska beskedliga omkostnader såsom buss- eller spårvagnsbiljetter, bio eller en musikpub, fika då och då.

HFD pekar på möjligheten för den enskilde att söka ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. Sannolikt skulle en sådan lösning innebära mer byråkrati och inte innebära någon besparing för kommunen. En del funktionshindrade medborgare kanske inte heller är berättigade till sådant bistånd. Kammarrätten hänvisar till försäkringskassans ersättningar vid merkostnader på grund av funktionshinder. Även detta innebär en ökad byråkratisering med osäker utgång för den enskilde, men fördelaktig för kommunen genom en övervältring av kostnader från kommunen till staten. Det är oklart vad den samhällsekonomiska vinsten blir.

HFD tar inte upp frågan om situationen skulle kunna ses ur ett arbetsgivar/arbetstagarperspektiv. Detta argument, som innebär att kommunen har ett arbetsgivaransvar för insatsens utförande, framförs av den medborgare som överklagat kammarrättens bifall till kommunens överklagande. Ledsagaren är ju anställd för att uföra ett uppdrag och därmed kan omkostnader uppstå som arbetsgivaren rätteligen bör stå för. Mellan den medborgare som får insatsen ledsagarservice och den som utör uppdraget finns inget ekonomiskt ansvarsförhållande. Och det handlar inte om den enskildes kostnader.

Konskevensen är att HFDs domslut i hög grad tjänar det kommunala intresset på de funktionshindrades bekostnad. Rättigheter för medborgare med omfattande funktionshinder begränsas. LSS-tanken om deras rätt till goda levnadsvillkor urholkas.

Den rättspraxis som nu slagits fast är orättfärdig. Den ligger inte i linje med intentionerna i den demokratiskt beslutade rättighetslagen LSS. Genom ett formalistiskt synsätt, en juridifiering av reformtillämpningen, har HFD lämnat sin traditionella roll som uttolkare av politiska beslut. Nu skapar man själv politiken. Och den politiken innebär att en stark rättighetslag som LSS, vars avsikt just var att inte underordnas det kommunala självstyret, har förlorat sin rättsliga kraft.

Regeringen måste ta initiativet och stoppa detta hot mot de funktionshindrades goda levnadsvillkor och återupprätta LSS.

Abbas Haghjo, ordförande FUB Umeå

Barbro Lewin, Uppsala FUB

Anders Pettersson,

Lennart Tehage, förbundsledamot, Riks FUB

Social tagging: > >

2 Responses to Högsta Förvaltningsdomstolen och ledsagares omkostnader

  1. Ingrid Dalén skriver:

    I prop. 1992/93:159, den s.k. LSS-propositionen skriver föredragande statsrådet följande (sid.100):
    Vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter bör denn enskilde svara för sina egna kostnader men inte ha kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten. Det är alltså ett uttalande, ett förarbet, som borde tillmätas betydelse vid bedömningen av vilka kostnader som den enskilde ska stå för och vilka som kommunen ska svara för.

    Oerhört tragiskt med dessa ständiga inskränkningar i vår målgrupps levnadsvillkor och livskvalitet.

  2. Lennart Tehage skriver:

    Jönköpings kommun tillämpar sedan en tid tillbaka nya riktlinjer när det gäller LSS insatsen ledsagarservice – orättfärdiga riktlinjer där kommunen oftast hänvisar till den olycksagliga domen i HFD och därmed fattar kollektiva avslag (trots löften om individuella prövningar) när det gäller behov av ledsagning utanför kommunens gränser.

    Inför förbundsstämman 2012 ansökte jag som ombud om ledsagning för en av våra medlemmar; en förutsättning för att kunna delta och vara aktiv vid stämman. Kommunen avslog ansökan och menade bl.a. att ”aktiviteten/resan låg utanför” själva syftet med ledsagning.” Naturligtvis överklagade vi beslutet till kommunen/förvaltningsrätten som dock beslutat att avskriva själva målet från vidare handläggning då överklagan inkommit till rätten efter aktuellt datum 12-13 maj.

    Dock är det intressant att ta del av den skrivning som rätten gör under rubriken: ”Skälen för avgörandet.” Här skriver rätten: ” Då frågan i målet kan ha betydelse för framtida ansökningar finner förvaltningsrätten ändå skäl att uttala följande:

    Av förarbetena till LSS, HFD:s bedömning i HFD 2011 ref 8 och rättspraxis i övrigt framgår inte att ledsagarservice är begränsad till den funktionshindrades närområde. Det har inte heller i övrigt framkommit att den ansökta insatsen går utöver syftet med insatsen ledsagning på det sätt som nämnden i sitt yttrande gör gällande. Sociala områdesnämnden har därmed, i vart fall inte på i beslutet angiven grund ägt avslå XX ansökan…”

    Rättens yttrande har vi naturligtvis kommunicerat med kommunens handläggare då en ny ansökan i linje med ansökan inför förbundsstämman lämnats in.

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: