Cynism isf humanism i tolkningen av LSS

Vi har en bra lag LSS, vars intention är att ge personer med svåra funktionshinder goda levnadsvillkor. Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder trots funktionshindret, att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. LSS skall genom insatserna förebygga och minska följderna av funktionshindren. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder i sin omgivning.

För mig är lagen glasklar! Goda levnadsvillkor med tillägget ett liv som alla andras! Trots detta hör jag ständigt ansvariga politiker och tjänstemän säga att LSS är ”luddig” och att lagen ”kan tolkas på olika sätt”. Så är det naturligtvis inte då intentionerna och målet med LSS i stycket ovan är facit i tolkningen.

Det underliggande problemet är att LSS är en lag som ”tvingades på” våra kommuner och därför har deras intresseorganisation SKL hela tiden obstruerat. Budskapet de sprider ”LSS är för dyrt” och ”staten skall betala”. Kommunerna obstruerar nu genom att avslå alla inte uppenbara insatser för att sedan driva dem i Förvaltingsrätterna i alla instanser, för att ”pröva vad som gäller”. Det är cyniskt att utnyttja sina stora resurser mot svaga personer som saknar resurser!

Tyvärr har de varit i sina besparingssyften varit framgångsrika, då de fått god hjälp av förvaltningsrätterna i att försämra LSS, trots de goda intentionerna i första stycket ovan! Beror detta på att domare och nämndemän brister i kunskapen om LSS eller har de felaktiga attityder de också?

Ett exempel, ett mål i HFD där domstolen godkänt en ”tvångsflytt” till ”hemkommunen” av en person som bott 9 år i ett gruppboende i en angränsande kommun. I den diskussion som domstolens ledamöter förde sades bl.a. ”Det förhållandet att NN har bott i sitt nuvarande boende under förhållandevis lång tid hindrar i och för sig inte att hon kan anses tillförsäkras goda levnadsvillkor genom den gruppbostad som kommunen numera erbjuder. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening får så anses vara fallet.De olägenheter som är förknippade med att NN tvingas flytta från en invand miljö hindrar enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening därmed inte att hon kan anses tillförsäkras goda levnadsvillkor genom kommunens beslut att ändra genomförandet av den beviljade insatsen.” (anm.: HFDs mening är en egen tolkning trots att experterna sa annat)

Ett andra exempel, ett mål i HFD som handlar om att domstolen beslutat att ledsagares omkostnader inte behöver betalas av kommunen. Detta leder till betydande inskränkning av denna insats. Beslutet motiveras att den inte stod i klartext i lagtexten. Den diskussion som fördes av ledamöterna är märklig (jfr med intentionerna i lagen). ”Frågan om att kostnader skulle kunna uppstå för ledsagaren i samband med deltagande i olika aktiviteter synes över huvud taget inte ha aktualiserats i lagstiftningsärendet. Vad som menas med att delta i fritidsaktiviteter anges inte. Andra exempel som nämns tar sikte på ganska vardagliga aktiviteter såsom besök hos vänner och promenader.” och därefter ”Det bör också framhållas att en tolkning som innebär att insatsen ledsagarservice även skulle omfatta alla omkostnader som till följd av den enskildes önskemål om aktiviteter kan uppstå för ledsagare kan medföra mycket stora och oförutsebara kostnader för en kommun, kostnader som kommunen inte kan styra. Det är inte sannolikt att lagstiftaren skulle lämna en sådan situation helt oreglerad.”

Jag kallar det cynism, att tolka lagtexten på så sätt till nackdel för de svaga och till fördel till de starka!

Det är i alla fall långt från humanism och solidaritet, nämligen att skydda de svaga och mest behövande! Egenskaper hos de goda politiker som i början av 1990-talet gav oss LSS. Deras budskap var att ”vissa personer behöver mer för att få lika”.