Jag kan konstatera att FUB och de andra intresseorganisationerna för personer med funktionsnedsättningar behövs ännu mer i ett samhällsklimat, där fokus allt mer blir vad som är bra för de fullt friska. Här satsas vidare på skattesänkningar för de som har jobb med förklaringar att det skall leda till en ökad välfärd för alla. Det satsas på valfrihet, i vården som leder till att nya vårdcentraler växer upp i områden där mest fullt friska bor, i LSS där valfrihet för boende inte fungerar i praktiken utan man får vara tacksam om något erbjuds.
Sverige har alldeles utmärkta lagar till stöd för människor med funktionsnedsättningar. Rätt tolkade kan dessa ge alla ett gott liv dvs. ett liv som alla andras. Bekymret är att verkligheten sällan stämmer överens med konventionernas och lagarnas intentioner. Brist på resurser – både personella och pengar är återkommande skäl till varför man inte följer konventionerna och lagarna. Jag påstår dock att det snarare är brist på kunskap, planering och prioritering – jag vill inte tro att det handlar om illvilja.
I ganska många år har staten och de flesta kommunerna haft en god ekonomi, även om de försökt få oss att tro något annat. Ekonomiska argument får oss att acceptera neddragningar även för de mest utsatta, sjuka och funktionsnedsatta människorna.
Regering har i drygt sex år hävdat ”arbetslinjen” för att försämra villkoren för de ”tärande” bidragstagarna. Moroten för de som jobbar och piskan på de som inte jobbar skall enligt ”arbetslinjen” leda till att fler skaffar sig jobb. Problemet med ett sådant resonemang är gruppen med svårare funktionshinder. En grupp som med stor sannolikhet inte kan få/ta jobb i dagens samhälle. Inte ens offentliga arbetsplatser anställer dessa personer. Vem tror egentligen på ytterligare ”piska” för denna redan utsatta grupp?
Att LSS är för dyrt har spridits många år av intresseorganisationen SKL. Det har påverkat våra kommuner att göra neddragningar inom detta område. I min kommun har man sedan 2009 varje år minskat resurserna till gruppbostäder. Samtidigt har man dessutom minskat ledsagarservice och kontaktpersoner till samma boende. I andra kommuner byggs nya institutioner. Utbildningen av personal eftersätts bara för att man inte som i äldreomsorgen får bidrag från staten.
Sanningen i ”de skenande kostnaderna” är att kostnaden per person för de insatser där kommunerna ansvarar snarare minskat. Antalet personer har ökat med ca 2 % per år den senaste 10 årsperioden. Det är oroande när kostnad per person minskar – det är ett tecken på minskad kvalité.
Jag konstaterar att media lätt kan sprida budskap som bara speglar en del av sanningen. De kalkyler som görs haltar, dvs. bara den del av kostnaderna som man vill presentera finns med. Så är det också i Försäkringskassan och regeringens budskap att ”Personlig assistans ökar lavinartat”. Så är det också i den s.k. ”Fusk utredningen”. Någon måste bemöta dessa halvsanningar och det blir vi intresseorganisationerna för funktionshindrade. Vi kan inte vänta oss mycket hjälp från media eller myndigheter. Och för politiker är vi en för liten grupp? Konsekvenserna har blivit att LSS urholkas.
Förståelsen för den lilla LSS-gruppens livsituation är låg bland gemene man, domare, politiker och även bland de tjänstemän som ansvarar för LSS-verksamheten. När de tycker att personer har goda levnadsvillkor har de glömt att ta med fortsättningen – ett liv som alla andras i samma ålder. Om de gör detta kan de kanske komma lite närmare i sin inlevelseförmåga.
I en tid då vår grupp i media och av ansvariga politiker bara nämns i ”fuskdebatt” och i överskridna budgetar, eller i hur besvärligt våra kommuner har att planera LSS insatserna. Då behövs verkligen FUBs intressepolitiska moteld. Vi måste upplysa om den verklighet som personer med funktionshinder lever med. Vi måste lära politiker och andra ansvariga skillnaden mellan SoL och LSS. Och att LSS är en rättighetslag.
Vi måste hindra att LSS reducerats till att handla om bara kostnader! Inte blir den rättighetslag för funktionshindrade personer ”som behöver mer för att få lika”. Vi i FUB som kan debattera måste höras och ständigt slåss för att LSS är och förblir den goda rättighetslag som antogs 1993! Vi måste först börja synas och höras ute i kommunerna.
FUB och andra intresseorganisationer inom funktionshinderområdet är den blygsamma garanten som finns idag för att LSS-gruppen inte skall glömmas bort igen.
FUB måste stå på barrikaderna ännu tydligare, så att inte även vi göms undan!
Reclaim LSS!
Social tagging: LSS
Självklart måste FUB synas och höras mera. Frågan är hur detta skall gå till med en förening som inte lyckas formulera en vision som engagerar medlemmarna. Att se till att funktionshindrade får det bättre i samhället håller inte! Vi behöver något mer konkret som känns djupt orättvist och som berör oss personligen. Synpunkter på julfesten verker ju vara mer engagerande än att se till att kommunen lever upp till LSS. Hur kan det komma sig?
En del är att gode män och föräldrar inte får veta hur det faktiskt är. Lojaliteten mellan anställda och chefer är ett stort hinder. Tystnadsplikten gör att man slipper diskutera det man borde diskutera. Om man bor fem i en gruppbostad händer det saker och ting som inte kan diskuteras öppet även om det påverkar din dotter eller son för tystnadsplikten blir då bra att ta till. Dessutom blir man till slut alldeles utpumpad av att slå sig fram milimeter för milimeter. Om det dessutom sprids en uppfattning att det inte är någon mening med att överklaga så vad finns då att göra? Så i ändan ger man upp och nöjer sig med att det ändå inte är alltför illa.
Glömde förståss att säga – som tur är finns det ändå människor som ”klättrar upp på det höga berg, tutar i lur och ropar så högt de förmår, kom älva, kom skälva, kom jättar,kom vättar,kom fram alla troll för här står jag och sjunger röda sånger när solen går upp i öst” Helga Henchen fritt ur minnet.