En framtid i fattigdom!

I utredningen SOU 2008:102 som kom att kallas ”Brist på brådska” var uppdraget egentligen att utreda aktivitetsersättningens vara eller icke vara. Trots detta kom utredningen att skriva ett kapitel 4 ”En framtid i fattigdom – behov av en radikal reform” då de uppmärksammat problemet att varken aktivitetsersättningen eller sjukersättningen gav ett liv med goda levnadsvillkor. För att uppnå detta krävdes mer pengar!

De skrev att utredningens bedömning var: ”Personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar, som är så omfattande att de aldrig kommer att kunna arbeta, behöver en mer generös försörjning än i dag. Många av dem som skulle få rätt till en sådan ersättning har betydande ekonomiska svårigheter och är beroende av löpande ekonomisk hjälp från anhöriga eller av kommunalt bistånd. Möjligheterna att införa en särskild ersättning till denna grupp bör därför snarast utredas.”

FUB skrev i sitt remissvar:

”Vi uppskattar att utredningen ser seriöst på de stora ekonomiska svårigheter de idag helt otillräckliga och inkomstbaserade ersättningsnivåerna inom socialförsäkringen skapar för våra medlemmar. Allt fler av våra medlemmar med funktionsnedsättningar lever i fattigdom på en försörjningsstödsnivå som inte endast är tillfällig utan för närvarande tycks livslång. ”

Den 24 mars 2010 träffade Autism och Arperger förbundet och FUB Socialdepartementet för att driva på frågan. Följande rapport skrev Autism och Arperger förbundet efter mötet:

”I början på året tillskrev vi, tillsammans med FUB, socialminister Göran Hägglund angående många av våra medlemmars ekonomiska situation. Vi tog upp det faktum att sjukersättningen är inkomstrelaterad och detta förstås även för personer som aldrig kommer ifråga för arbete. De är hänvisade till garantiersättningen i socialförsäkringen hela livet. Denna låga inkomst i kombination med mycket höga hyra i de flesta gruppbostäder gör att den ekonomiska ekvationen inte går ihop för dessa personer. Ofta går dessa personer back mellan ett och tre tusen i månaden. Den vedertagna handikappolitiska principen om att man inte ska ha merkostnader för sin funktionsnedsättning är helt satt ur spel.”

”Från departementets sida framhölls att man kommer göra sitt bästa för att denna grupp ska få bättre villkor, förutsatt att regeringen får väljarnas förtroende för en ny mandatperiod.”

Obs! Den nya mandatperioden är nu halvvägs!

Den riktigt stora LSS utredningen 2008:77 från samma år som ”Brist på brådska” som i huvudsak handlade om staten skulle kunna begränsa kostnaderna för Personlig Assistans skrev också om levnadsförhållandena generellt:

”Alla tillgängliga studier visar att levnadsförhållandena fortfarande är sämre för personer med funktionsnedsättningar än för befolkningen som helhet. Detta gäller inom i stort sett alla viktiga livsområden: hälsa, utbildning, sysselsättning, ekonomi, sociala kontakter, medborgerligt inflytande, delaktighet i kultur- och fritidsaktiviteter, utsatthet för hot och våld. Skillnaderna är särskilt stora mellan befolkningen som helhet och personer med omfattande funktionsnedsättningar.”

Vi kan således konstatera att redan 2009 visste regeringen att det fanns starka behov att ändra de ekonomiska förutsättningarna för personer som omfattas av LSS, för att uppfylla målsättningen i denna lag om goda levnadsvillkor – men också för att uppfylla kraven i FN Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som de då den 4 december 2008 ratificerat för att gälla från 15 januari 2009!

Varför har Göran Hägglund och Marie Larsson inte fixat detta?

För att de egentligen inte vill – trots alla löften under åren?

För att de inte kan – de är för svaga vs. Anders Borg?

För att de glömt sin kristna syn – som utrycktes bra av Krisna rådet: ”I Diakonins månad 2010 vill vi uppmärksamma sambandet mellan fattigdom och social utestängning. Vi gör det för att vi tror på ett samhälle som är inkluderande med plats för solidaritet, rättvisa och humanitet. Kyrkorna har ett viktigt bidrag att ge tillskapandet av ett sådant samhälle.”

Ovanstående ministrar är mest ansvariga – men ansvaret vilar också tungt på Socialutskottet och riksdagen.

Situationen är ovärdig ett välmående land som Sverige!

Nu är snart även denna mandatperiod till ända – det är hög tid för ”verkstad”!

Några länkar:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/funktionshindrade-allt-fattigare_4348923.svd#articlecomments

http://www.centerpartiet.se/Nyheter/Arkiv-2010/Maud-Olofsson-foreslar-samhallslon-for-personer-med-mycket-omfattande-funktionsnedsattningar-/