Dela kakan rättvist?

Att rättvisa är att alla skall ha lika stor bit är inte längre en särskilt utbredd åsikt, inte ens på barnkalaset.

I den personkrets som omfattas av LSS och deras närstående är det svårt att prata om rättvisa. Vi om några vet att livet med svåra funktionshinder inte är rättvist. Vi får ofta höra att andra också måste få ”sin del av kakan” och att därför måste kommunen spara även på de  insatser som LSS personkrets har rätt till! Dvs. till och med medvetet obstruera mot lagen för att de tycker att ”det är för dyrt”! Som jag skrev i mitt inlägg förra veckan kan det fortgå utan att någon kontrollerande myndighet gör något åt dessa lagbrott? Vi som är företrädare både som god man och i FUB kämpar oavbrutet mot kommuners ”nödvändiga besparingar” i budgetar, väl medvetna om att samma kommuner de senaste åren har haft goda överskott. Tjänstemännen skyller på politiker och politiker skyller på att de inte kan detaljstyra sina verksamheter. Om vi börjar prata om rättvisa har man slutat lyssna.

Försäkringskassan är om möjligt ännu snålare mot personer med grava funktionshinder. Ingen har väl undgått att läsa och höra den pågående debatten om hur Försäkringskassan beräknar behov av personlig assistans. Det är om skygglapparna tas bort väldigt långt ifrån det humanistiska samhälle som vi anser oss ha. Och att följa LSS lagen intentioner som skall erbjuda goda levnadsvillkor till de utsatta personer som omfattas av LSS. Och det ges absolut ingen kompenserande guldkant enligt kompensationsprincipen.

En mer dold ”rättvisa” som i praktiken leder till livslång fattigdom för många i LSS personkrets är Försäkringskassans beslut att oavsett var du bor i Sverige så är din inkomst (aktivitets- och sjukersättning) lika stor och ditt maximala bostadstillägg likaså. En bostad för funktionshindrade får enligt Försäkringskassan inte kosta mer än 5000 kr/mån oavsett var du bor. Det är Försäkringskassans rättvisa med skygglappar på! Hyror i storstäder och i hela vårt län överstiger oftast detta ”FK-tak” med råge särskilt i nyproduktion. Det innebär således i praktiken orättvisan att de personer som bor i dessa bostäder får ytterligare utgifter på flera tusen kronor i månaden, pengar som de egentligen inte har råd med och som anhöriga om de har möjligheter måste kompensera.

Några storstäder som Stockholm och Göteborg har av detta skäl behållit KBH (kommunalt bostadstillägg) för att hantera denna brist hos Försäkringskassan (egentligen hos staten/regeringen). Dock inte t.ex. Malmö och Uppsala! I hela landet har ett fåtal kommuner valt att behålla KBH. SKL vill inte hantera denna fråga genom någon rekommendation. I Stockholms län finns KBH endast i Stockholm, Sundbyberg och Täby. I övriga kommuner får personerna som drabbas förlita sig på förbehållsbelopp och försörjningsstöd, som dessutom varierar mellan kommunerna.

Personkretsen som tillhör LSS är drygt en halv procent av Sveriges totala befolkning, dvs. en mycket liten andel som vi i ett humanistiskt samhälle lätt skulle kunna unna det goda liv som LSS lagen föreskriver – ett liv som vi andra! Egentligen borde vi kunna erbjuda ett något bättre liv för att kompensera för de svårigheter som svåra funktionsnedsättningar innebär.

Var tycker ni?

Social tagging: >

16 Responses to Dela kakan rättvist?

  1. Diana skriver:

    Jag är rädd nu..jätte rädd. Våra barn och ungdomar, vuxna med mera börja samlas ihop i särskilda grupper. De tilldelas olika grupptillhörigheter. LSS:n är på väg ut i Skåne, man kör systematisk den här metoden. Man har tillsatt särskilda personer till att styra våra förbund. Man sätter munkavel på personer och skolor som kan visa vilka risker det finns. Jag är mamma som nu har fått sluta arbeta för att förhindra att min son hamnar på institution, efter det att politikernas agenter varit inne och dragit så många timmar att assistenterna orkar inte längre.

  2. Harald skriver:

    Diana, du brukar gilla vetenskapliga teorier. Det finns ledarskapsmetod som heter ”härskartekniken”. Den har sitt ursprung i det militära, där underställd inte kunde eller vågade ha synpunkter på order från chefen. De var helt beroende av chefens godtycke, då han hade hela makten.
    Metoden har funnits i privat industri men är på utdöende pga. att underställda där har slutat vara rädda. Men i kommuner är den fortfarande poppis precis som du nämner. Om underställda och vi föräldrar till funktionsnedsatta som är beroende av ”chefens” godtycke blir rädda har ”härskaren” vunnit.
    I grunden är chefer som använder tekniken osäkra i sin chefsroll. De gör som de tror politikerna vill, dvs. toksparar även när de innerst inne vet att det drabbar t.ex. funktionshindrade.
    Vad skall vi göra åt detta:
    • Vi måste ha bättre välutbildade chefer och handläggare
    • Vi måste väcka våra ansvariga politiker och där är lagen ett bra slagträ
    • Vi måste tro på ordspråket ” Många sandkorn sänker skeppet”.

  3. Diana skriver:

    Du är en inspirationskälla Harald. Ja..vi måste. Jag betalar idag redan en del av min sons hyra, ännu värre blir det när de stora bolagen försöker samla ihop våra barn och ungdomar under ett och samma tak. Man kallar det LSS-boende. Boende skapade för särskilda människor. Jag jobbar få timmar som assistenter för att kunna erbjuda honom något som den här kommunen ständigt nekar, och som jag inte orkar kämpa emot längre. Jag hittar inga andra lösningar som de vill hävda, jag blir bara fattigare och fattigare.
    Nyligen fick jag lägga ner mitt företag, det var inte stort, gav ingen inkomst, men den gav socialkontakt med människor vilket jag älskar. Detta då man dragit ner så mycket av min sons assistanstimmar, ingen säger det öppet, men det står mellan raderna. Bolaget familjen har kan erbjuda detta. Jo då på en upp samlingsplats för de som inte får vara delaktiga i samhället. De som ska förvaras. Jag vägrar vara tyst, även om jag är rädd, har tagit mycket stryk inte bara som förälder men jag har också straffats i min profession, på mitt arbete. Ingen säger det öppet, men börja man lägga pysslet, så ser man sambanden. Kanske dags för oss alla att lägga pyssel?

  4. Diana skriver:

    Jag känner igen den modellen allt för väl Harald, allt för väl. Jag är en whisselblower…och blev eliminerad. jag har alltid fört den enskildes människans behov…jag blir eliminerad. Jag protesterar emot att professioner som sitter på stolar som psykolog och specialpedagog tycker att alla har inte rätt till att gå i vanlig skola…jag blir eliminerad… Men det skiter jag i..alla människors lika värde..gäller högre.

  5. Diana skriver:

    Vad skall vi göra åt detta:
    • Vi måste ha bättre välutbildade chefer och handläggare

    Idag väljs chefer och handläggare utifrån vilken politisk vilja det sitter i kommunen. Handläggaren blir då både styrd och begränsad.

    En handläggare ska i min ögon vara oberoende och i första hand föra den individ som de ska förespråka.
    För att detta ska bli en möjlighet måste vi börja kräva att personen ifråga ska vara befriad från politikernas ideologier och makt.

    • Vi måste väcka våra ansvariga politiker och där är lagen ett bra slagträ

    LSS är vår ända rättighetslag, det finns många intressen att bli av med den. Inte bara ekonomiska, utan även ideologiska. Vi går nu mot ett samhälle där vi samla upp människor i olika ”grupptillhörigheter” och deras möjligheter till att vara delaktiga blir begränsade. Detta genom att man lägger upp färdiga slingor eller spär om man så vill för att styra var, när,hur och vem får lov att vara där. Nu vad påminner dig detta om..mig påminner om ghetton som man en gång byggde.

    • Vi måste tro på ordspråket ” Många sandkorn sänker skeppet”.

    Ja..men nu upplever jag inte detta, de många sandkornen har blivit en makt som används av andra för att styra vårt sätt att tänka. Man är inte intresserad av den enskildes tankar och frågor, utan snarare har det blivit någon center för makten, snarare än för folket som delar ett intresse.

  6. Harald skriver:

    Läs mitt tidigare inlägg ”Den viktiga LSS handläggaren!”

    Eller det tidigare ”En dröm som borde vare sann”.

    Vi måste tro för att kunna kämpa! Det finns ett annat ordspråk ”Styrkan växer i tålamodets hage” som passar.

  7. Mai Eriksson skriver:

    Harald
    Härskarteknikerna kommer från Berit Åhs som forskat i frågorna. Inte från det militära.
    Från början handlade det om mäns härskarteknik i förhållande till kvinnor

  8. Harald skriver:

    Jag vet Mai – jag har själv skrivit om det.
    BÅ har satt namnet och använt det i man vs. kvinna,
    men vad jag menar är att för organisationer kommer usprunget för tekniken (liksom mycken annan organisationsstrategi)från det militära.

  9. Mai Eriksson skriver:

    LSS boenden är inte ett uppsamlingsställe. Det är ett boende. Min dotter älskar sin lägenhet i gruppbostaden. Det handlar om ledarskap och bemanning om de ska få ett liv som andras. Under alla år som J bodde hemma så fann jag vila i jobbet, trots att det var ett tufft chefsjobb.
    Johanna fick tillgång till dagis, skola,fritids och kortids där hon fick träffa andra med
    funktionsnedsättningar. I dag är det daglig verksamhet, boende, besök hemma och fritidsaktiviteter.

    Vem kommer till slut att tacka dig DIANA för alla dina uppoffringar? Kom i stället med i kampen för bra boenden med välutbildade chefer och personal. Det är det som Harald, jag och många andra arbetar för.

  10. Diana skriver:

    Jag är glad att din dotter trivs där. För min son så kan jag till 99% säga, det vore en katastrof. Välutbildad personal, som värna om sina egna intressen. Hur många gånger hör jag inte osäkra anställda säga…suck nu kommer de föräldrarna igen. Eller..måste verkligen föräldrarna veta detta hon/han är ju myndig. Saken är den..den myndiga har själv inte fattat beslutet, någon inom verksamheten tycker på detta sätt. Jag säger det passar inta all med LSS-boende. För min son blir det en institutionsplacering, inget annat. Idag bor han i egen lägenhet i ett bostadsområde där han är känd. Där alla hälsar och barn frågar… Han mår jätte bra där.. Jag har arbetat och arbeta fortfarande inom den här verksamheten, och jag ska säga er..jag skulle aldrig vilja ha mitt barn där. Då talar jag från hjärtat. Det kan säkert bli bra för några men inte för alla. Det största problemet är inte boendet i sig själv….det är chefer, ideologier, en massa egna intressen, okunskap …jag kan inte säga mer än så.

  11. Mai Eriksson skriver:

    Jag delar till del din uppfattning om ”chefer, ideologier, en massa egna intressen, okunskap”
    men det är just det som vi vill ändra på.
    Det jag reagerade på är att du ”offrar” så mycket av ditt eget liv. Vi har bara ett och det måste vi kunna leva trots att vår son eller dotter föds till ett liv med funktionsnedsättningar. När min dotter var mycket litet sa hennes läkare på min uttalade suck ”Då får jag väl sluta att jobba då”
    ”Nej det kommer ingen att tacka dig för i slutet av livet. Så jobba på och ta emot all den hjälp du kan få i stället”. Jag är honom evigt tacksam för det rådet. Jag har haft ett otroligt roligt arbetsliv och därigenom orkat mer än vad som egentligen är möjligt. Men så här är det! Du har nu en son som fungerar och trivs bra, jag har en dotter som har personlig assistans i sitt boende. Hon har idag ett så bra liv hon kan ha tror jag. Det har tagit tid och energi att komma dit. Så det enda jag vet är att vägen till ett bra liv ser mycket olika ut.

  12. Diana skriver:

    Min son är mitt adoptivbarn. När han föddes fanns det ingen som ville ha honom, pga sin funktionsnedsättning som han fick pågrund av en människas attityd. En attityd som riktades mot den biologiska mamman och hennes situation. Hennes härskarteknik ledde till att mamman inte vågade påkalla hjälp. En mamma med ett lätt funktionshinder. Jag går inte in på hela historian, men den dag min son fick komma hem till mig istället för till ålderdomshemmet där han skulle placeras pga sitt funktionshinder, då lovade jag både honom och mig…du ska aldrig hamna där för du har en familj nu. Jag släpper inte det löftet, jag har varit trött tusen gånger, och visst har tanken funnits där. Men ett skratt, eller en tår från honom säger mig att jag gjorde rätt val. Jag kämpar inte bara för honom, jag kämpar för alla barn så de inte ska behöva uppleva det som jag såg under mina första år. Där barnen på hemmet inte visste om att de hade en mamma och pappa.

  13. Diana skriver:

    Vet ni vad det värsta är i hela denna historian är att mamman hölls ansvarig. Vi hjälpte mamman att skriva en anmälan till socialstyrelsen, där mamman fick ge sin bild av händelsen. Där friades barnmorskan från alla anklagelse och motiveringen var… att mamman inte var tydlig nog. Tydlig nog..med grönt fostervatten rinnande längst benen(grönt fostervatten betyder att barnet har bajsat, och är även ett tecken på att barnet inte mår bra). Istället borde barnmorskan haft både en varning och indragning av legitimation, just därför att hon borde ha varit mer observant just på grund av mammans situation.Mamman fick aldrig någon upprättelse utan skuldbelades och anklagades för att vara den skyldiga. Jag berättar detta för att vi inte ligger så långt därifrån idag, jag kan mycket väl se hur samhället åter igen börjar anklaga och skuldbelägga människor med funktionsnedsättningar eller de som får det under tiden de lever. Attityden som barnmorskan visade möter jag ofta och framför allt i människoorganisationer, där man gärna vill leta syndabockar för att skydda sig själv, eller för att kunna få något för egen vinning.

  14. Mai Eriksson skriver:

    Livet är verkligen olika

  15. Mai Eriksson skriver:

    Ska tillägga att du gör ett fantastiskt jobb men hur länge ska du orka?

    Dumhet och okunskap är något som vi ofta möter också bland dem som jobbar med andra människor. Det borde inte vara så men så är det dessvärre. Som tur är möter jag då och då också motsatsen och det gör det möjligt att tro på att det går att förändra. Så för mig hamnar kraften i förändringsarbetet. Det är också ett arbete, inte bara för min dotter utan för allas barn.

  16. Diana skriver:

    Jag har inte makten att förändra, det ända jag kan göra är att berätta om mina erfarenheter. Jag är betraktad som en whisselblower, eller kanske en revoltör. Spelar ingen roll vilket. Men det skrämmer folk och framför allt arbetsgivare, då de känner sig osäkra inför mig. Jag säger, gör ert jobb bra, så har ni heller inget att vara rädd för. Det enda makten jag har är att visa människor hur man kan bemöta andra människor, fast de är beroende av deras omvårdnad. Ofta hör jag manipuleranden eller att personen spelar ut för att få uppmärksamhet…då frågar jag..vad är det i denna persons värld som saknas eftersom personen frågar efter hjälp. Våra barn, ungdomar eller vuxna, de manipulerar inte, de ljuger inte för att göra någon illa. De gör det för de saknar något…och det är vår uppgift att ta reda på vad det är. Men som svar på frågan Mai, jag vet inte hur länge till jag håller. En ny kamp har precis startats upp, en kamp som handlar om att mitt barn ska få vara delaktig när han önskar och på hans villkor. De lägger idag färdiga slingor för våra barn, slingor så de inte kan röra sig utanför det system som någon har bestämt. Någon..är jag intresserad av..vem är denna NÅGON..

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: