Respektera principen om merkostnader

I februari slog Högsta förvaltningsdomstolen (fd. Regeringsrätten) fast att kostnader som ledsagaren har i samband med insatsen inte behöver ersättas av kommunen. I praktiken handlade fallet om en person med funktionsnedsättning som fick betala ledsagarens omkostnader som exempelvis biobesök. Personen överklagade, fick rätt i Länsrätten men inte i Kammarrätten och inte heller i Högsta förvaltningsdomstolen.

Vem ska betala för ledsagarens utgifter? Vi tar exemplet som var föremål för domen. Ledsagaren är anställd av kommunen och har naturligtvis utgifter för att kunna bedriva sitt arbete. Att ledsaga någon till en bioföreställning är förknippat med arbetskostnader i form av biobiljetten, ska den anställde betala dessa arbetskostnader själv? Nej, det kan knappast vara rimligt. En arbetskostnad ska naturligtvis bekostas av arbetsgivaren och inte av den anställde.

Ska den enskilde betala för ledsagarens utgifter? När man får en ledsagare beviljad så är det för att man har svårigheter att leva som andra människor. Man kan inte ta sig till en bioföreställning ensam. Ledsagarservicen är avgiftsfri insats och ledsagaren är ett verktyg för att utjämna skillnader mellan den med funktionsnedsättning och den utan. Därför kan det inte heller vara den enskilde som ska betala sin ledsagares avgift eftersom poängen med ledsagarservicen skulle gå förlorad. Slutsatsen blir att det offentliga, som vi enats om ska utjämna skillnader i levnadsvillkor ska ersätta dessa kostnader. I detta fall är det ledsagarens arbetsgivare, alltså kommunen, som ska stå för dessa kostnader.

Om nu kommuner väljer att utnyttja denna dom, vad kommer konsekvensen att bli?

Om det inte finns reglerat vem som ska betala för ledsagares omkostnader så är risken ledsagningen endast kommer att gälla aktiviteter som är kostnadsfria. Såtillvida inte den enskilde själv väljer att betala. En biobiljett, bowlingkväll eller ett simbesök blir då dubbelt så dyrt. Med tanke på att dessa personer ofta lever på gränsen till fattigdom blir konsekvensen att dessa former av aktiviteter får avstås. På så sätt kan ledsagningen begränsas och syftet med insatsen förvrängs, endast kostnadsfria aktiviteter kommer med denna tillämpning bli aktuella för många, vilket naturligtvis begränsar deras liv väsentligt.

Idag så ersätter många kommuner ledsagarens utgifter. I kommuner som fortfarande har en viss rättskänsla så kommer denna dom inte få någon större betydelse. Det står kommunen fritt att ersätta ledsagaren för vissa omkostnader, de flesta kommuner borde rimligtvis fortsätta att ersätta sina anställda för kostnader som ingår i arbetet. Att personer med funktionsnedsättning ska kunna gå på bio eller åka och simma utan att behöva betala dubbelt borde vara en självklarhet i de flesta kommuner.

Att man inte ska ha merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning är en stark princip. När LSS-kommittén presenterade sitt betänkande så var alla partier överrens om principens värde. Det finns alltså ett starkt politiskt stöd för att inte lägga diverse merkostnader på personer med funktionsnedsättning. Förhoppningsvis finns detta politiska stöd även i Sveriges socialnämnder.

Men jag vill avsluta uppmaning till Sveriges kommuner: använd inte denna dom på ett orimligt sätt, agera utifrån de intentioner som finns i LSS och respektera principen om merkostnader.

Emanuel Mörk

Social tagging: > >

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: