Det individuella perspektivet i LSS

Det individuella perspektivet, som står tydligt i LSS- lagen, verkar de flesta myndigheter blunda för. De ansvariga verkar ha i ryggmärgen att ”alla skall behandlas lika”, vilket för personer inom LSS med vitt skilda behov inte leder till det ”rättvisa” goda liv de skall ha. I förordet till LSS- lagen skrev en ansvarig att dessa personer behöver ”mer för att uppnå lika”. Så tillkom pluslagen LSS.

Det finns goda exempel som i min kommuns särskola där lärarna, som en pappa sa till mig, ”ser varje elevsom individ och anpassar undervisningen därefter”.

Det individuella perspektivet har för mig med en nu vuxen son med stort behov av stöd varit en käpphäst. Jag var en av pionjärerna i min hemkommun när jag krävde Individuell Plan för min son för snart 10 år sedan. Jag fick skriva den själv med hjälp av Autismcenter för vuxna, då LSS-handläggarorganisationen inte kunde och/eller inte ville.

Antalet Individuella Planer i min kommun har visserligen ökat från 3 % av alla personer med LSS insatser 2005 till 4 % 2007, men det är fortfarande en bedrövligt låg siffra. För hela Stockholms län gäller följande siffror; 2003: 8%, 2005: 6 %, 2007: 7 %, 2009: 6 %. För hela Sverige 2003: 6,5 % till 2009: 6,6 %. Siffror som talar sitt eget språk.

Från och med 2011 har lagen skärpts så att kommunen måste erbjuda alla personer med LSS en Individuell Plan. Om det leder till fler planer återstår att se! Ser ansvariga myndigheter inte behovet av individuella lösningar så………

Det individuella perspektivet är tydligt i LSS-lagen, men verkligen ser annorlunda ut.

Ytterligare och tätare uppföljning från Socialstyrelsen behövs, särskilt när nu lagen skärpts för Individuell Plan.

Även vi från FUB behöver jobba på riksnivå och lokal kommunnivå med påstötningar, information och praktisk hjälp.

Harald Strand

Ordförande länsförbundet FUB i Stockholms län

Social tagging: >

4 Responses to Det individuella perspektivet i LSS

  1. Mai Eriksson skriver:

    Vi är långt från ett indviduellt perspektiv när den nystartade överförmyndarnämnden på Södertörn i sitt formulär till årsredovisningen begär att vi som gode män ska ange ”att huvudmannen under året har bott på institution” och som exempel angett gruppboende/
    ålderdomshem/etc.

  2. Lotte Blumenthal skriver:

    Ja, hu vilken skrivning! Tyvärr är den ändå inte helt fel, därför att gruppbostäder på många sätt börjar likna just institutioner, där just det individuella perspektivet mer och mer försvinner. Min son med mycket omfattande behov blev först av med sin personliga assistans i verksamheter utanför bostaden och fick nyligen avslag på ansökan om kontaktperson – i båda fallen med hänvisning till att personal, grannar och ev. föräldrar räcker. Vår kommun har t.o.m. tillverkat nya riktlinjer, som rakt av säger att kontaktperson inte beviljas i bostad med särskild service.
    Det sorgliga är ju, att idag bryter man helt ogenerat mot gällande lag – i de flesta fall dessutom med domstolarnas goda minne.

  3. Harald Strand skriver:

    Replik till Lottes kommentar:
    Jag ville inte vara så tydligt kritisk, men jag har länge retat mig på att domstolarna oftast dömer till den svages nackdel dvs. till kommunens fördel och att sedan många kommuner använder dessa domar som prejudicerande i sina tveksamt lagliga riktlinjer.
    Med individen i centrum finns ju i princip inga prejudicerande domar då allt skall prövas mot den enskilde individens behov.
    Harald

  4. Lennart Tehage skriver:

    Ett gemensamt uttalande av riksförbundets styrelse och Riks-Klippans styrelse den 11:e mars 2012:

    ”Rör inte min kontaktperson”

    Kommunerna sviker skyldigheten att göra individuella bedömningar av behovet av kontaktpersoner. Politiker och tjänstemän måste åter följa lagens intentioner.

    Det har nu kommit mycket tydliga och samstämmiga signaler från FUB:s lokalföreningar och Klippansektioner om hur våra medlemmar blir fråntagna sina kontaktpersoner enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) på mycket svävande grunder.

    Insatsen kontaktperson innebär i praktiken en kompis som inte är personal, förälder eller nära anhörig, denna person kan exempelvis följa med på bad, dans eller helt enkelt bara gå ut och fika. Det kan även vara någon som ringer dig och pratar bort några minuter. Det är alltså en person som ger dig möjligheten att leva som andra i motsvarande ålder och för att öka den sociala samvaron.

    Att som person med utvecklingsstörning bli fråntagen sin kompis är ett ingrepp som inte är acceptabelt i ett land som godkänt konventionerna om mänskliga rättigheter. Att dessutom kommunerna nu gör generella bedömningar i en rättighetslagstiftning som är bygd på individens behov är minst sagt kränkande mot den enskilde.
    Föreningen för barn unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) och Klippan, som är en sektion av FUB som består av personer med egen erfarenhet av utvecklingsstörning, reagerar med bestörtning förtvivlan och oro på dessa avarter av beslut som i grunden är olagliga. Politiker måste ta sitt ansvar och om det brister i kunskap så hoppas vi att politiker kontaktar sin lokala FUB/Klippan-förening.

    Det saknas kunskap i de beslut som nu tas runt om i landet och det är enskilda personer som drabbas. Enligt forskning så är det ett faktum att personer som bor i gruppbostäder ofta upplever sig mer ensamma än personer med personlig assistans.
    Mot bakgrund av ovanstående så kräver vi att både politiker och tjänstemän tar sitt ansvar och återgår till att följa intentionerna i lagstiftningen och gör rättvisa och individuella bedömningar.

    Riksförbundet FUB o Rikssektionen Klippan

Trackbacks/Pingbacks

  1. Individer som tillhör LSS behandlas som kollektiv | FUBbloggen

Kommentera

Följ oss

Få alla nya inlägg direkt på din e-post

Skriv in din e-post: